Belarus visar att EU:s asylregler inte fungerar
SD: Dags för Ylva Johansson att lägga korten på bordet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-11-10
DEBATT. Det drama som just nu utspelar sig i gränsområdena mellan Belarus, Lettland, Litauen och Polen är det kanske tydligaste exemplet på hur EU:s asylsystem undergräver unionens handlingsförmåga internationellt och vår stabilitet internt.
Belarus diktator Lukasjenka flyger in ”turister” från bland annat Irak och bussar dessa direkt till EU:s gräns för att de ska söka asyl, och på så sätt skapa ytterligare migrän för en migrationstrött union.
EU:s kommissionär med ansvar för migration, Ylva Johansson, kallade i samband med ett riksdagsbesök Lukashenkas agerande ”ett nytt fenomen som Aleksandr Lukasjenko ägnar sig åt… [d]et är inte i första hand ett migrationsfenomen utan en hybridattack”.
Johansson försäkrade att problemet kan lösas med ytterligare påtryckningar från EU och att det behövs samarbete ”med andra länder för att förhindra att [Lukasjenko] kan lura människor att resa till Minsk och bli utnyttjade”.
Johansson tillträdde hösten 2019, och har således haft god tid att sätta sig in i politikområdet som EU kallar ”externa aspekter av migration”, eller hur migrationsströmmar till EU påverkar eller utnyttjas av grannskapet.
Så har dock inte skett.
Låt oss backa bandet till 2011. Torka och missväxt gjorde att Kenyas somaliska diaspora växte drastiskt. Samma år hölls allmänna val och att utvisa somalierna var ett populärt valbudskap i landet, men efter ”eftergifter” (läs: pengar) från FN ändrade sig Kenyas regering.
Några år senare accepterade Angela Merkel att på EU:s vägnar betala sex miljarder euro i tribut till Erdoğan i utbyte mot att Erdoğan inte skulle skicka migranter vidare till EU, trots att tyska tjänstemän uttryckligen kallade Erdoğans strategi för utpressning.
Kenyanerna var inte sena att inspireras av detta, och beslutade samma år att stänga lägret Daadab och utvisa ett stort antal somalier. Dessa fick dock stanna efter att Kenyas regering tilldelats en slant bakom kulisserna.
Exemplen kan göras fler.
Det enda som kan kallas ”nytt fenomen” här, är att EU:s högst ansvarige tjänsteman är helt omedveten om de återkommande (och framgångsrika) utpressningsförsök som pågått i ett decennium.
Om Johanssons föreslagna lösning kan vi också konstatera följande; Lukasjenka har motstått unionens påtryckningar i snart 30 år, även under perioder då Ryssland och Belarus förhandlingsposition varit betydligt svagare än den är i dag.
Summa summarum har EU aldrig klarat att stå emot migrationsutpressare över huvud taget.
Problemets kärna ligger i att EU:s migrationsregler i strikt mening förbjuder medlemsstaterna att tacka nej till asylsökande, vilket placerar EU i ett svårt strategiskt underläge gentemot grannländerna.
Johansson verkar inte heller förstå att Lukasjenka knappast utnyttjar de asylsökande, utan snarare lever i symbios med dem. Ingen kan ju på allvar tro att irakierna själva trodde att det var en weekend i Minsk som var resans syfte.
I strikt mening har säkert vissa av de sökande dessutom rätt att stanna i EU, vilket illustrerar hur absurda konsekvenser dagens regler får.
De rödgröna partierna har aldrig – varken här eller i Bryssel – varit helt ärliga med konsekvenserna av migrationspolitiska beslut.
Den traditionen fortsätter i påståendet om att unionen kan behålla dagens tvingande mottagningsregler utan att gång efter annan bli utpressade av vad som egentligen är relativt svaga skurkstater.
Både Morgan Johansson och Ylva Johansson är nu, inför förhandlingarna om ett nytt europeiskt asylsystem, skyldiga att lägga korten på bordet. Är de beredda till omprövning? För vad som krävs är följande:
- Låta medlemsstaterna stoppa individer som försöker korsa gränsen illegalt, vilket inkluderar rätten att tacka nej till asylsökande.
- Asylmottagning i tredje land utanför EU enligt dansk modell.
- Krav på samarbetsavtal för effektivt återvändande av migranter för alla länder som åtnjuter bistånd från EU eller Sverige.
Sverige och EU har varit tillräckligt naiva de senaste åren.
Endast om vi skickar rätt signaler till vår omvärld kommer vi kunna få bukt med de situationer som den Polen och övriga kringliggande länder nu står inför.
Ludvig Aspling, migrationspolitisk talesperson (SD)
Charlie Weimers, EU-parlamentariker (SD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.