Staten låter mig inte bli mamma
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-13
Amanda Brihed: Hur kan svensk lag få stjäla min möjlighet att bilda familj?
Det händer allt oftare nu. Det gör bara ondare. Den enorma smärtan i bröstet och magen. Frustrationen, sorgen, ångesten, rädslan, tomheten. Oron för att inte få uppleva det som är allra viktigast i mitt liv. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Allt svårare att sköta arbetet och hålla relationen vid liv. Man inser det då man kommer på sig med att ha slutat le. Då ingenting känns lika roligt längre.
Jag är en ung kvinna med framtiden och hela världen för mig. Jag har en man som älskar mig, många vänner, ett fantastiskt roligt arbete där jag får göra precis det jag brinner för. Jag har rest i världen och bott i många olika länder. Jag har på många vis allt jag kan önska mig. Men där finns ändå något som ständigt saknas mig. Där finns ett evigt nattsvart hål av smärta inom mig. Jag kan inte få barn, skapa en familj, bli mamma.
Det blir extra tydligt nu när sommaren är här och jag ser alla barn som leker, när jag ser alla barnvagnar med alla sina färger och mönster. Alla stora magar. Jag ser de sociala forumen på nätet fyllas av nya små liv och glittrande ögon framför mig. Jag är gammal nog för att mina vänner ska vara fullt upptagna med att skapa sina egna familjer. Det är en underbar känsla att ta del av deras nyfunna liv och passioner. De små starka personligheterna som nyss kommit till världen, de små fingrarna och händerna. Det är en upplevelse att få ta del av den enorma och väldigt speciella kärlek som finns där. Mina vänner och deras barn. Men samtidigt gör det mig så ont. Jag kommer aldrig att bli en av dem.
På grund av en genetisk slump ansågs jag inte passa in i den samhälleliga normen och därför tog mina drömmar slut år 2008. På min trettionde födelsedag dog en stor del av den som varit jag. Då var det slutgiltigt över. Jag får inte bli mamma. Jag får inte bilda en egen familj. Jag anses vara en dålig förälder, en dålig förebild, en perversion, en lägre stående individ. Untermensch.
Jag är en sådan man skrämmer barn med och helst inte vill ha med att göra. Jag föddes i fel kropp och efter år av kamp för att försöka passa in i samhället blev jag tvungen att genomföra en könskorrigering. Efter år av ständiga sammanbrott stod jag kluven inför att offra mitt människovärde i kampen att få bli jag eller att sluta mitt liv vid Västerbron i Stockholm.
Jag valde livet, men bara nästan.
Jag bytte juridiskt kön, även om jag till stora delar alltid varit densamma som jag är i dag. Jag bytte bort en delaktighet i samhället mot utanförskap och en värld av förbud och särbehandling. I samma stund jag inte stod ut längre förlorade jag också mina mänskliga rättigheter. Det kom plötsligt. Det var värre än jag trodde. Jag förlorade min rätt att vara en medborgare bland alla andra, en människa, en individ med samma möjligheter som alla ni andra. Jag tvingades ge upp min möjlighet till barn och tvångssteriliserades. Jag var inte längre välkommen. Jag var inte längre duglig.
Könskörtlar skars bort, förbud mot att spara könsceller eller på annat vis skydda min möjlighet att bilda familj tog vid. Kirurger och gynekologer skrev intyg om att jag nu saknade fortplantningsförmåga, Socialstyrelsen skrev till mig att då bevis inkommit om sterilisering och kastrering ansågs jag uppfylla kraven på att få leva i rätt identitet. Så länge jag absolut inte skaffade barn fick jag vara mig själv. Inga krav ställdes kring hur min kropp skulle se ut, att jag skulle leva i en viss könsroll, att jag skulle vara på ett visst sätt. Det enda som var viktigt var att jag aldrig skulle få bli förälder. En lagstiftning Sverige är i stort sett ensamt om. Samtidigt som byråerna vägrar låta mig adoptera då det vore moraliskt förkastligt med en mor som jag.
Något inom mig är stulet och evigt förlorat. Det jag saknar mest är mina drömmar, mitt hjärta och kärleken jag aldrig får känna. Aldrig får ta del av. Det är märkligt hur ont vissa saker kan göra. Sådana där saker som saknad och frustration, sorg och vrede. Det är märkligt hur de kan komma att styra vardagen genom att sprida sin tjocka grå hinna över tillvaron, fylla den med melankoli.
Jag får ofta höra att det inte är en rättighet att få barn. Men har staten verkligen rätten att stjäla möjligheten? Att förbjuda? Jag och många tusen med mig sörjer varje dag en möjlighet och ett liv vi blivit bestulna. Jag längtar till dagen då jag också får kalla mig människa, medborgare, kvinna och mamma. Hur många år till måste jag vänta?
Amanda Brihed