Handel inte nog för att bygga demokrati
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-02-24 | Publicerad 2015-02-12
Debattören: Svenska företag behöver en konkret strategi i diktaturer
Regeringen lägger om Sveriges exportstrategi. Näringsminister Mikael Damberg vill prioritera nya tillväxtländer i Afrika, Sydamerikan och Asien.
Det är klokt.
Sverige har länge haft ett osunt exportfokus på länder där vi sedan länge är verksamma, främst rika länder i Väst. Svenska företag har missat nya stora tillväxtmarknader i länder som Ghana och Nigeria.
Men regeringen vill även prioritera export till några av världens mest brutala diktaturer, som Saudiarabien och Qatar.
Näringsministern uppger att demokrati och mänskliga rättigheter ska prioriteras högre. Samtidigt säger han att handel per definition bidrar till större öppenhet och ökad demokrati.
Det är ett uttalande med tveksam sanningshalt.
Svensk export till Saudiarabien är ingen nyhet. På Exportrådets hemsida beskrivs hur Saudiarabien redan i dag som en av Sveriges viktigaste handelspartners i Mellanöstern med en årlig export på tolv miljarder kronor 2011.
Dock inte ett ord om demokrati och mänskliga rättigheter.
Varumärket Sverige är starkt i Saudiarabien. En stor del av ryktet kan härledas till näringslivet, konstaterar UD:s ambassad i Riyadh på sin hemsida, och nämner sedan en rad svenska företag som är verksamma i landet.
Inte heller denna text nämner med ett ord frågan om demokrati och mänskliga rättigheter.
Det saknas förstås inte exempel på att ökad handel med ett land i längden leder till att de politiska rättigheterna vidgas. Några av de asiatiska tigerekonomierna från 70- och 80-talen är exempel på detta.
Men utvecklingen är långt ifrån självklar. Decennier av täta kontakter mellan det saudiska kungahuset och Västvärlden har lett till ytterst små reformer. Däremot har det lett till ännu mera handel, där ett exempel är den omtalade svenska vapenexporten, som Mikael Damberg så sent som för två år sedan ville stoppa.
Ett svep över världens tillväxtekonomier visar att de flesta diktaturer så här långt tycks klara sig relativt väl i en global ekonomi. I Sydostasiens mest öppna ekonomi, Thailand, styr en militärjunta. I Burma har friheten ökat, men allt fler varnar för att den styrande militära eliten nu kan luta sig tillbaka och konsolidera sin makt. Handeln är på plats. Rikedomen ökar och risken för folkliga uppror har därmed minskat. Nu behöver de inte längre bry sig om att utländska politiker kräver ökad demokrati. I Etiopien fortsätter förtrycket, trots stark tillväxt och nära relationer med bland annat USA.
Samtidigt är det svårt och ofta helt kontraproduktivt att bojkotta ett land, eller för den delen att hota militärt för att nå regimförändring. En sådan värld blir farligare. Mer sluten.
Problemet är att ingen på allvar tagit sig an frågan om vilka strategier som fungerar. Om Dambergs linje ska uppfattas som något annat än floskler måste han i samband med den nya exportstrategin presentera en konkret plan för hur demokrati och mänskliga rättigheter kan gynnas av att svenska företag blir mer aktiva. Företagen brukar ofta hävda att frågan om demokrati inte är deras ansvar. Hur ska de bli en aktiv aktör i demokratiseringsarbetet? På vilket sätt ska regeringens företrädare som reser till Saudiarabien ta upp från om mänskliga rättigheter och varför skulle det ge större effekt nu än tidigare? Och vad händer med vapenexporten? Ingen kan på allvar hävda att vapenexport till Saudiarabien kan vara något annat än ett stöd till det rådande samhällssystemet.
Det räcker inte med själva antagandet att handel gynnar och mänskliga rättigheter. För det är bara sant till en viss gräns.
Jesper Bengtsson