Det luktar ruttet lång väg om sopstrejkarna
Debattören: Tydligt att delar av arbetarrörelsen har tappat kontakten med verkligheten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-07-13
DEBATT. Något är ruttet bland landets sopåkare. Den vilda strejk som Stockholms sopåkare nu gått ut i är ett tydligt uttryck för detta. Den är djupt oansvarig och visar inte bara på den oacceptabla kultur som sprids bland vissa sopåkare, på ett mer övergripande plan visar den återigen att facket inte klarar av att ta sitt ansvar för en välfungerande arbetsmarknad.
Precis som konflikten i Göteborgs hamn är det Transportarbetareförbundet som inte förmår hålla ordning på arbetsplatsen, trots att man har tecknat kollektivavtal. Frågan är om det verkligen handlar om bristande förmåga eller om det rent av handlar om bristande vilja?
Sopåkarna i Stockholm valde att gå ut i sin olovliga strejk efter att ha tackat nej till ett nytt avtal, som skulle innebära en genomsnittslön på 35 000 kronor i månaden - för 34,5 timmars arbetsvecka. Men sophämtarna kräver åtminstone 40 000 kronor i månaden för att inte strejka.
Långt allvarligare och orimligare är dock deras andra stridsfråga. Sopåkarna vägrar nämligen att märka upp nycklarna – som alltså tillhör kunderna och inte dem själva – och visa sin arbetsgivare vart de går.
Denna vägran blir särskilt allvarlig för den som följt vissa sopåkares framfart i Stockholm under de senaste åren. Den som talat med restaurangägare i staden får allt för ofta höra om berättelser om att de tvingas betala svarta pengar till de som hämtar soporna.
I tidningarna har det rapporterats om sopåkare som ägnat sig åt utpressning och hur de som inte fått betalt har de använt just de nycklar de nu vägrar lämna ifrån sig för att få tillgång till kundernas egendom som de vandaliserat när de inte fått extra betalt under bordet.
Så sent som i maj åtalades två av Stockholms sopåkare för att under lång tid ha pressat en småföretagare på svarta pengar. Det kommunala bolaget som polisanmält sopåkarna påtalar i sin polisanmälan att problemet är allvarligt och att man misstänker att långt fler drabbas. Mot bakgrund av detta borde det vara självklart att arbetsgivaren ska kunna kontrollera vilka nycklar enskilda sopåkare hanterar. Att facket trots detta motsätter sig det är oacceptabelt.
Transport ställer sig förvisso inte bakom den vilda strejken, men har inte heller lyckats sätta stopp för den. Nu verkar det dessutom som att strejken får stöd av sopåkare från andra företag.
När dessa sopåkare går ut i sympatistrejk kommer hela staden att stå utan sophämtning. Om inget görs kommer Stockholm att få sophögar på gatorna i värsta Neapelstil. Även i Malmö talar sopåkarna om att sympatistrejka. Transport har ett uppenbart ansvar för att sätta stopp för detta.
Det blir alltmer uppenbart att delar av arbetarrörelsen har tappat kontakten med verkligheten. Varken för de strejkande sopåkarna i Stockholm eller hamnarbetarna i Göteborgs containerhamn handlar det längre om att stå upp för rättmätiga krav på anständiga arbetsvillkor.
Det de sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk som dessutom bryter mot strejkrätten.
För en utomstående är det obegripligt hur Transportarbetarförbundet kan fortsätta företräda medlemmar som agerar på detta sätt, eller hur de ens kan accepteras som medlemmar.
Man kan tycka att det borde ligga i Transports intresse att värna den svenska modellen med en välfungerande arbetsmarknad och få konflikter. Transports rykte är redan naggat i kanten och om fackförbundet fortsättningsvis ska uppfattas som en trovärdig partner på arbetsmarknaden behöver sopåkarnas agerande få konsekvenser.
Redan när konflikten i Göteborgs hamn blossade upp i våras blev det uppenbart att konfliktreglerna på svensk arbetsmarknad behöver ses över. Sopåkarnas vilda strejk stärker den bilden.
När arbetsmarknadens parter inte tar sin del av ansvaret behöver den svenska modellen förändras. Hur långt en sådan reform behöver sträcka sig kommer i hög utsträckning att bero på hur Transport och LO nu agerar.
Christofer Fjellner (M)Europaparlamentariker
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.