Att fika med Jimmie är att fika med homofober
Alice Bah Kuhnke (MP): Jag är för gammal och svart för att lyda råd om att inte bli politisk
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-08-06
DEBATT. ”Hade jag förstått hur snabbt det skulle gå att förstöra det som jag värnade allra mest, då hade jag gjort mer motstånd tidigare”.
Så sa den polska människorättsadvokat jag träffade på Bryssel Pride för flera år sedan och jag har ofta upprepat hans ord. ”Hade jag förstått…”, ”…hade jag gjort mer motstånd tidigare ”.
Jag vet att vi är många som lika mycket som vi glatt oss inför Stockholm Pride, också lever med en konstant oro, som sitter som en klump i magen som växer sig större och tydligare för varje nytt överfall, varje ny misshandel, varje ytterligare dödad… Vi är oroliga därför att vi förstår. Men gör vi tillräckligt motstånd?
I bland låter det som att kampen för hbtqi-frågor har varit ett långt segertåg. Som om hbtqi-personer bara får fler och fler rättigheter och större och större friheter ju längre tiden går. Nästan som av sig självt.
Underförstått är att hatet och diskrimineringen mot homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexpersoner och queera inte bara hör till historien utan även är på god väg att förpassas dit. Som att dagens homofobi och transfobi bara är skuggor som försvinner när framtiden gryr.
Målar man sin verklighetsbeskrivning så, är det lätt att dra slutsatsen att Prideparader och hbtqi-aktivism inte längre behövs.
Den bilden är inte sann.
Rätten att gifta sig, att adoptera barn, att genomgå könsbekräftande vård eller rätten att få gå i en Prideparad i sin egen hemstad. Det är inte rättigheter som kommit gratis. Det är inte förändringar som skett av sig självt. Det är tillstånd av rättigheter och friheter, som måste vinnas om och om igen.
”Hade jag förstått hade jag gjort mer motstånd tidigare.”
För att veta vart vi ska måste vi förstå var vi kommer ifrån. Och för att lära oss av historien så måste vi uppmärksamma och synliggöra den. Vi måste minnas Eva-Lis Bengtsson som grundade Sveriges första organisation för transpersoner redan 1964. Vi måste minnas kvinnorna som organiserade sig i Lesbisk Front i Sverige 1975. Vi måste minnas ockupationen av trappan hos Socialstyrelsen 1979.
Och vi måste minnas alla de som kämpade i motvind när aids-epidemin skapade stigma och nytt förtryck av hbtqi-communityt. Vi borde också resa ett minnesmärke i Sverige över aids-epidemins alla offer. Tusentals människor har dött i aids i vårt land. Liknande minnesmärken finns i bland annat New York och i Amsterdam. Självklart ska också vi ha en plats att gå till för att uppmärksamma och lära av vår historia och för att minnas alla dom som dog och dom som kämpade emot.
I dag är våra största motståndare auktoritära och förtryckande ideologier. Dom finns överallt i hela världen men de kommer inte med något nytt.
Homosexuella gasades till döds i Hitlers Tyskland. I Fidel Castros Kuba sattes homosexuella i “utbildningsläger” så sent som på 1970-talet. Och i den rasistiska Apartheidregimen i Sydafrika förtrycktes också hbtqi-personer, med omskolningsanstalter och fysiska ingrepp mot människors vilja. Kina, Ryssland, Iran, Uganda, listan kan göras lång.
I dag blir transpersoner mördade i Turkiet, Ungerns antidemokratiska ledare Viktor Orban försöker förbjuda all kunskapsspridning om HBTQI vilket han kallar “homosexuell propaganda” och i Ryssland stryps sakta men säkert alla förutsättningar för organisering och Prideparader. Situationen är särskilt dålig i delrepubliken Tjetjenien, där homosexuella grips och torteras med elchocker. Det är samma gamla förtryck, i nya kläder. Det är samma homofobi och transfobi, bara nya förtryckare.
Här i Sverige begås årligen hundratals hatbrott mot hbtqi-personer. Inte minst internets mörkaste vrår har blivit en hemvist för hatet. Det finns inget vaccin mot utvecklingen som pågår. Men medicinen fortsätter vara den samma: Respekt, kärlek och solidaritet.
Det senaste året har varit ett särskilt bra år för att se tillbaka, för att minnas svunna tider. Många har suttit hemma under pandemin, fått sitt sociala umgänge avskuret och sina fritidsintressen begränsade. Andra har sett nära och kära försvinna bort när pandemin skördat sina offer.
Pandemin har sannerligen prövat oss alla. Men kanske särskilt våra äldre, som tidigt uppmanades att stanna hemma och isolera sig. Därför vill jag rikta mig särskilt till er äldre HBTQI-personer. Till er som kom ut i en tid när homosexualitet fortfarande räknades som en sjukdom och som med stigmatiseringen tvingades leva i ett smärtsamt utanförskap.
Och till er väldigt många äldre som aldrig kommit ut, men som före pandemin hade setts, i skymundan, där ni fann stunder av lycka och kunde vara er själva. För många av er har det senaste ett och ett halvt åren varit ett mindre helvete. Vi är många som ser er och som gläds med er när vaccinet nu ge er, och oss alla, friheter tillbaka.
Nu är vi förhoppningsvis på väg ut ur pandemin åtminstone rustade med kunskaper om den, men hur är det med den större krismedvetenheten? Är vi medvetna om vem och vilka rörelser som faktiskt hotar HBTQI-personers rättigheter och frihet? Eller låter vi oss förföras av vackra ord om respekt för alla människors lika värde?
”Hade jag förstått, hade jag gjort mer motstånd tidigare”.
Sverige må vara en av världens absolut bästa platser på denna jord att vara HBTQI-person på men vi är inte vaccinerade mot den värdekonservativa, inskränkta, antidemokratiska våg som drar över stora delar av Europa. Allt som ofta under täckmanteln att värna familjen och traditioner.
Som EU-parlamentariker, med ständiga flöden av rapporter och fakta underlag från 27 medlemsstater, är hotet mot HBTQI-personers möjligheter att leva i frihet utan förtryck, Ständigt närvarande.
Förra året presenterades EU:s första hbtqi-strategi. Det var en historisk dag efter mycket påtryckningsarbete. Nu pågår kampen för att de vackra orden ska bli till handling.
I våras drev jag tillsammans med andra progressiva politiker på för att utnämna EU till en frihetzon för hbtqi-personer. Vi lyckades och det blev en tydlig markering mot den polska regeringens hbtqi-fientliga politik och landets hbtqi-fria zoner som i dag täcker nästan en tredjedel av landets yta.
För en månad sedan fick vi också, efter mycket arbete, med oss en bred majoritet i EU-parlamentet för att fördöma den nya avskyvärda ungerska lagen som likställer homosexualitet med pedofili.
”Hade jag förstått hade jag gjort mer motstånd tidigare”.
Det är bara när vi är många, tillsammans, som vi är tillräckligt starka och kan slå tillbaka mot homofobin och transfobin. Det är därför alla vi som inte är HBTQI-personer men som är allierade med HBTQI-rörelsen, spelar roll. Hatet mot HBTQI-personer får inte begränsas till en fråga för de mest utsatta att själva ta kampen mot.
Tvärtom, frågan till oss alla är, vilket samhälle vill vi leva i? Kan vi acceptera att mänskliga rättigheter, medborgerliga friheter och likhet inför lagen är ett privilegium för några få, men inte för alla?.
”Hade jag förstått hade jag jag gjort mer motstånd tidigare”.
Jag har blivit uppmanad att inte bli för politisk i detta tal. Jag är dessvärre för gammal och för svart, toppat av att ha levt ett helt liv som kvinna för att inte göra det jag måste.
Om ett år är det val i Sverige. Då avgörs vårt lands närmsta framtid. Jag hoppas och tror att det finns tillräckligt många som förstår, att ett parti vars främsta företrädare har fascisten, homofoben och antidemokraten Viktor Orbans politik som ett ideal, är ett parti som ju mer makt det får, kommer att begränsa frihet efter frihet för alla som inte ryms innanför deras snäva ramar. Att fika med Jimmie Åkesson är att fika med homofober och transfober. Det är ingen gratis kaffe.
Det har varit en ära att få invigningstala, men det är ni som ska äras. Arrangörer, volontärer och mest av allt deltagare. Som ju gör Pride i världens vackraste huvudstad till vad den är. Kampen fortsätter. Och jag ser fram emot att föra den tillsammans med er. Vi förstår. Vi gör mer motstånd nu.
Alice Bah Kuhnke, europaparlamentariker, Miljöpartiet
Texten är Alice Bah Kuhnkes invigningstal vid Stockholm Pride 2021
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.