Världen stod tyst medan israeliska kvinnor våldtogs
Israels vice ambassadör: Varken kvinnoorganisationer eller medier i Sverige uppmärksammar vad som hände
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-12-07
DEBATT. Att stoppa våld mot kvinnor är en gemensam angelägenhet för hela världen. Frågans allmängiltighet fastställdes av FN 1981. Sedan 1991 uppmärksammas detta varje november i form av kampanjen ”16 days of activism” – 16 dagar för att belysa kvinnors och flickors särskilda utsatthet.
Det är väl belagt att sexuellt våld ökar i krig och konflikt. Just nu är behovet av att erkänna smärtan, lidandet och avhumaniseringen som orsakas av dessa övergrepp viktigare än någonsin när det gäller israeliska kvinnor.
Den 7 oktober utsattes Israel för en av de värsta och mest barbariska terrorattackerna i modern historia. Tusentals tungt beväpnade terrorister invaderade samhällen nära gränsen till Gaza.
Oskyldiga civila våldtogs, torterades, halshöggs och brändes levande i sina hem och på en musikfestival. Ungefär 240 personer, bland dem spädbarn och äldre, forslades till Gazaremsan som gisslan.
Kvinnor och flickor var särskilda måltavlor. Massvåldtäkter var en given del av Hamas invasionsstrategi. Terroristerna uppmanades öppet av sina överordnade att våldta i syfte att skada och förnedra.
De första bevisen på massvåldtäkt dök upp nästan omedelbart. Terroristerna filmade offren själva. Klippen publicerades på sociala medier i realtid och spreds snabbt över världen.
En överväldigande mängd bevis har sedan dess dykt upp. Utöver fysiska bevis som samlats in från bårhus och brottsplatser, har fasansfulla vittnesmål getts av överlevande, rättsmedicinska experter och blåljuspersonal. Kvinnor som gruppvåldtagits och sedan avrättats. Kvinnor som skjutits med förövaren fortfarande inuti dem. Kvinnor som fått brösten avskurna. Kvinnor som våldtagits tills deras bäckenben knäckts.
Men trots berget av belägg har detta brott mot mänskligheten till stor del ignorerats av FN, internationella människorättsorganisationer, kvinnogrupper och större delen av världens media.
Det mest chockerande är dock att i vår era av #MeToo ägnar sig annars passionerade anhängare av rättvisa, mänskliga rättigheter och feminism åt våldtäktsförnekelse. Detta inkluderar unga tjejer i samma ålder som offren på musikfestivalen.
Attackerna mot israeliska kvinnor ignoreras av samma personer som driver iranska, ukrainska och afghanska kvinnors sak.
Som kvinna som tillbringade barndomen i förtryckets Iran, betraktar jag den öronbedövande tystnaden från svenska och internationella organisationer, kvinnorättsgrupper och aktivister som inget annat än skam.
Det är därtill beklagligt att det var enbart efter omfattande diplomatiska och civila insatser som FN:s generalsekreterare António Guterres pliktskyldigt fördömde brottet mot mänskligheten – sju veckor efter att det begåtts.
Lika länge tog det för UN Women, ett FN-organ där Sverige är den största finansiären.
I samband med dessa ljumma fördömanden nämnde UN Women Swedens ordförande Alexandra Pascalidou lika pliktskyldigt de israeliska kvinnorna i ett anförande hon höll i samband med organisationens uppmärksammande av Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor den 25 november.
För lite, för sent. Kvinnoorganisationer och deras ledare är skyldiga att bära fanan i kampen om rättvisa och försvara alla kvinnor – såväl nationellt som internationellt. Att förbli tyst i grymheternas kölvatten är att ge förövaren sitt tysta stöd.
Systerskap innebär att uttrycka solidaritet varje gång en våldtäkt äger rum eller när sexuellt våld används som krigsvapen, oavsett måltavlans nationalitet eller religion.
Det är vi alla skyldiga de överlevande som fortfarande är traumatiserade och till minnet av flickorna och kvinnorna som barbariskt mördats. Inget annat är acceptabelt.
Arezoo Hersel-Rohila, Israels vice ambassadör i Sverige
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.