Män står inte upp mot kvinnovåldet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-09-09 | Publicerad 2015-09-08

Debattörerna: I stället dövas skammen genom att hata "monstret Hagamannen"

DEBATT. Debatten om Hagamannen har varit omfattande, inte minst sedan misshandeln av honom för några veckor sedan.

Genom beskrivningarna av ”monstret Hagamannen” flyttas fokus från alla de andra våldtäkter som sker i Sverige varje år – de runt 6 000 våldtäkter som anmäls men där inga fällande domar kommer till stånd. Den våldsutövare som inte är ett monster förstås inte som förövare, vare sig i sina egna eller i andras ögon.

Kan en våldtäkt ens ha ägt rum om den utförts av någon som är ”god”, världsberömd eller en ”fin kille, egentligen”? Hur många är inte beredda att försvara Roman Polanskis eller Tupacs handlingar? Vi vill därför reflektera över den kulturella funktion misshandeln av ett ”våldtäktsmonster” fyller i det patriarkala samhället Sverige. Är det för att ”stå upp för våldtagna kvinnor” som det tävlas på sociala medier om att ”döda Hagamannen”? Kan misshandeln till och med vara ett uttryck för mäns ökade engagemang mot mäns våld mot kvinnor? Naturligtvis inte.

Organisationen Män för jämställdhet har länge påpekat hur svårt det är att engagera män i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Ett internationellt initiativ som White Ribbon Campaign har till exempel haft svårigheter att etablera sig i Sverige.

Män står generellt inte upp för våldtagna kvinnor. Tvärtom finns ett starkt motstånd mot att ”klumpas ihop” och kollektivt ”skuldbeläggas” när det strukturella problemet mäns våld lyfts fram. Det vetenskapliga begreppet mäns våld mot kvinnor misstolkas envist (och högljutt) som en anklagelse om att alla män utövar våld mot kvinnor.

Politiska initiativ som riktar sig mot våldsutövaren, inte som vanligen är fallet mot den våldsutsatta, kritiseras för att bli verkningslösa då de enbart frammanar känslor av skuld och skam.

För att slippa klumpas samman, skuldbeläggas eller falskeligen anklagas (läs: ta kollektivt ansvar för mäns våld) är det praktiskt att ha en Hagaman att tillgå. Vi behöver honom för vårt samvetes skull. Det är så vi bör förstå hatet mot Hagamannen. Det är så vi bör förstå misshandeln mot honom. Inte som försök till ”hjältehandlingar” utan som något som dövar skammen och minskar den egna skulden hos oss.

Medan många maskulinitetsstudier har gjorts av den ”goda” manligheten i termer av faderskap och arbete och så vidare har den våldsamme mannen lämnats utanför forskningen. I stället har det ”kvinnliga offret” varit i fokus - vad hon gjort och inte gjort i samband med en våldshändelse. Men som kvinnorörelsen frågat i snart trettio år, vad får vi egentligen veta om våldet, dess orsak och funktion genom att fråga offren? Och hur bidrar det till att våldet motverkas?

För att stoppa mäns våld mot kvinnor, som faktiskt är Sveriges fjärde jämställdhetsmål, är det våldsutövaren som måste fokuseras.

I den helt färska statliga utredning "Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck" förespråkas att män och våldets orsaker ska stå i fokus för samhällets strategier mot våld. Denna till synes radikala feministiska position följs dessvärre inte av några skarpa förslag för hur det ska gå till.

Av de åtta föreslagna nationella målen som utredningen presenterar riktar sig ett (!) till pojkar och män, våldsutövarna, övriga sju mot flickor och kvinnor, de våldsutsatta. Det är uppenbart att inte heller staten trots goda ambitioner vågar ta steget och verkligen fokusera på männen och mansrollen som våldets verkliga orsak. 

Gabriella Nilsson

Inger Lövkrona