Angelina: Enligt er ska vi inte existera
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-06-23 | Publicerad 2016-06-22
Ni som röstade ”ja” till nya asylregler glömmer oss – mig och mina syskon
DEBATT. 1989 var året då jag blev till, då Berlinmuren föll och FN antog barnkonventionen.
Men låt oss spola tillbaka tiden.
Sju år, till 1982.
En socialdemokratisk regering har då makten i Sverige – i Chile lever diktaturen. Flera tusen chilenare söker asyl i Sverige. En av dem är min mamma.
Hennes väg till Sverige var genom en välutnyttjad familjeåterförening. Det var min mosters dåvarande mans mamma som tog initiativet. Hon kallade hit sin son som i sin tur kallade hit min moster, som kallade hit min morfar, som kallade hit min mormor, min morbror och min mamma.
Vår familj var därmed, 1982, säker och återförenad i Sverige.
Ett lyckligt slut som vi delar med många fler – fram till i dag.
Mina släktingar planerade aldrig att stanna i Sverige, de flydde och återförenades för att de behövde skydd. Men som vi vet är ödet oundvikligt och min mamma träffade min pappa och fick oss – mig och mina syskon.
Jag föddes 1989 och såg ljuset på ett sjukhus i Stockholm. Jag fick en chans att leva som jag tar vara på. Jag vet vem jag är, det SCB kallar mig, svensk med utländskbakgrund.
Politiker i dag glömmer oss. Mig och mina syskon.
Vi, den nya generationen svenskar som föds och bidrar till samhället.
Vi som älskar vårt land och stolt kallar oss svenskar.
De glömmer vårt förflutna och hur vi kom hit, vilka vi är och framförallt – vad vi ger.
Vi älskar vårt land och bidrar i vårt samhälle. Vi är utbildade och jobbar för att nå våra mål. Vi har drömmar och en framtid. Vi betalar skatt för att bidra till välfärden. Vi är människor.
Några utav oss har bildat familj och fått barn. Barn som lever för Sverige och som utbildar sig för att fortsätta bidra i samhällssystemet. Barn som endast känner Sverige som sitt ursprungsland. Dessa barn är inte blattar eller invandrare.
De är svenskar.
Inte blonda, inte ljushåriga.
Men svenskar.
Men vad hade hänt om dagens socialdemokrater hade haft makten 1982?
Vad hade hänt med min mamma och pappa?
En sak är säker. De hade aldrig träffats, de hade aldrig fått mig och mina syskon.
Varken jag eller mina barn skulle existera, inte heller flera tusen som mig.
Titta er runt på gatan, eller där ni sitter, där finns flera som mig. Vi har samma historia och ingen utav oss skulle existera. För det var vad den tidens socialdemokrater gav mig – chansen till ett liv. Mig och många fler. Vi som älskar vårt land.
Beslutet om familjeåterförening och tillfälligt uppehållstillstånd som reglerades handlar mer än att bryta Sveriges folkrättsliga principer. Det handlar om rätten till en fristad, till liv och mänskliga rättigheter. Det handlar om att ge chansen till framtidens svenskar.
Att ha makt är mer än att ta beslut. Det är också att inse vilka konsekvenser ens akter har.
I tisdags, den 21 juni 2016, gjorde de som sitter i riksdagen och tryckt på JA-knappen sitt val.
Enligt er skulle jag inte existera.
Mina barn skulle inte finnas.
Angelina Pena
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.