Hej Jimmie – jag brukade tänka som du
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-07-01
Anna, 17: Plötsligt insåg jag att kvinnan som tiggde kunde vara jag
Hej Jimmie Åkesson!
Det här är inte ett hatbrev. Syftet är inte att förolämpa dig som individ utifrån dina åsikter och värderingar. Nej Jimmie, jag skriver till dig som en medmänniska. Du vet inte vem jag är eller var jag kommer ifrån, men vi behöver prata.
Har du hört att det beräknas komma 127 000 invandrare till Sverige i år?
Du behöver inte säga något. Jag vet vad du tänker. Jag brukade tänka likadant.
Tills jag var 13 år gick jag i en skola där cirka 70 procent av eleverna hade utländsk bakgrund. De pratade språk jag inte förstod. De firade högtider jag aldrig hört talas om. Hemma fick jag höra att invandringen var något dåligt. De tar våra jobb. Förstör vår kultur. De är högljudda och de luktar konstigt.
Men egentligen var det aldrig det som var problemet för mig. Nej, problemet var att de såg mig som den där ”jävla svennen”. Jag blev mobbad för att jag var ”för svensk” och det var någonting jag aldrig förstod mig på. Vad gav dem rätten att komma hit till Sverige och påstå att jag är för svensk? Jag menar, det är väl det som är själva grejen när man kommer från Sverige? Varför skulle jag behöva känna mig som en främling i mitt eget land? Det var ju de som var annorlunda.
Du säger att din barndom lade grunden för dina politiska åsikter och jag har varit med om ungefär samma saker som du. Men tänk efter Jimmie, ger det oss rätten att hysa hat mot specifika folkgrupper?
I dag är jag 17 år och någonting har hänt. Det var inte så att åren gick och jag blev visare, nej allting vände inom loppet av några sekunder. Jag var på väg hem från skolan. Det regnade. En hemlös kvinna kom fram till mig och bad om pengar. Jag brukade gå förbi henne varje dag eftersom hon sitter vid ingången till tågstationen. Men det var inte förrän nu, när vi stod där öga mot öga, som jag verkligen såg henne. All sorg och hopplöshet som fanns i hennes ögon kände jag inom mig. Och jag skämdes, Gud vad jag skämdes. Tanken av att jag tidigare delade åsikter med dig fick mig att må illa. Mötet med tiggaren varade i bara några sekunder, läxan jag tog med mig därifrån varar för livet. Och jag är inte religös eller så men det kändes nästan som en uppenbarelse efteråt. Det var inte längre en tiggare jag såg framför mig. Det var en människa. En människa med ett namn och en historia.
Jag vet inte om det är stolthet det handlar om eller om det är någon typ av hämnd du vill utkräva. Men vad det än är du bär på där inne som får dig att använda hudfärg som måttstock för en människans värde så måste det sluta. Det behöver inte vara svårt. Ibland kan det vara så enkelt som att känna empati för en annan människa. Det var i alla fall det som fick mig att tänka om, konsten att kunna gå i någon annans skor.
Mobbningen jag utsattes för hade ingenting att göra med vilket land de som mobbade kom ifrån. Jag vet det nu. Jag har träffat personer från alla världens kanter och dessa personer har enbart gjort mig gott. De har givit mig kärlek och behandlat mig som en medmänniska. Och det är väl det som är hela poängen, Jimmie. Vi kommer från olika länder, vi har olika hudfärger och tror på olika saker men det ändrar inte det faktum att vi på insidan är likadana.
I dag är jag antirasist. Jag tror starkt på jämlikhet och allas rätt i samhället. Jag är den dåliga stämningen hemma vid middagsbordet och när de där 127 000 människorna kommer till Sverige ska jag välkomna dem med öppna armar.
Det här är inte ett hatbrev. Syftet är inte att förändra dina åsikter och värderingar på plats, jag tror inte några ord på ett papper kan ha den kraften. Nej Jimmie, jag skriver till dig i förhoppning om att det ger dig en tankeställare. De tiggare du ser på gatorna är också människor och det hade kunnat vara du.
Anna Wikström, 17
Mediahuset Fanzingo