Hatarna står inte ut med medmänsklighet
Gustav Fridolin: Målet är att ingen annan åsikt ska få höras
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-04-26
DEBATT. Det finns en skoningslöshet i debatten om en ny chans för några av de ensamkommande som kom till Sverige som barn 2015, som hade fått stanna om de bara fått beslut i normal tid men som drabbats av så långa handläggningstider att de nu fått avslag.
Jag förstår väl att man kan vara för eller emot ett förslag, men det här är något annat.
Människor som engagerar sig, lärare, familjehemsföräldrar och fotbollstränare, möts av hat och hot. När Centerpartiet i veckan meddelade att de kan släppa igenom lagförslaget trots de problem som finns i det, så blev debatten hysterisk.
Det är som att några blivit så vana vid att debatten och de politiska besluten snurrar allt snabbare i riktning mot hårdare tag och högre gränser, att man inte står ut med en endaste vindpust från andra hållet.
I sak handlar förslaget om att unga människor som redan är rotade i Sverige, har gått i skola här, ofta bott i svenska familjer, och har starkare anknytning till Sverige än till något annat land i världen ska få börja sina liv på riktigt.
Många av de människor runt dem som gjort det vi önskat, ställt upp med att ta in en medmänniska i familjen, tagit emot en ny vän i klassen eller fotbollslaget, känner att de kanske äntligen kan andas ut. Att deras insats för landet och integrationen inte ska behöva sluta i en uppslitande förlust.
Under havet av hat, okvädesord och nidbilder återkommer några argument mot lagen. Det kan finnas skäl att bemöta dem.
Det är inget hot mot asylrätten att människor under vissa omständigheter får stanna i Sverige även om man inte bedömts ha asylskäl. Så har det faktiskt alltid varit. Människor har fått stanna därför att avvisning inte kan verkställas eller för att de humanitära skälen är för starka för att avvisa.
I det här fallet handlar det om unga människor som rotat sig här och som ofta hotas av avvisning till ett land som är ett av världens farligaste. Det är starka humanitära skäl.
Det sägs att detta hotar rättssäkerheten. Det är en märklig beskrivning av en lag som ska behandlas och beslutas i Sveriges högsta folkvalda organ, riksdagen. Det är sant att Lagrådet avstyrkte, liksom Lagrådet kritiserat många av de inskärpningar i flyktingpolitiken som de som nu skriker högst då har applåderat.
Regeringen har ändå haft goda skäl att agera snabbt. Konsekvenserna för de enskilda som lever i väntan och osäkerhet kan bli för stora, om vi inte får en lagstiftning på plats.
Rättssäkerhetsargumentet går dessutom att vända på. På vilket sätt är det rättssäkert att människor, som skulle fått stanna om handläggningstiderna varit normala, får avslag för att våra myndigheter inte klarat att fatta beslut i rimlig tid? Är det verkligen rättssäkert att enskilda drabbas så hårt av våra svårigheter att ge besked?
En del kritiserar att en grupp som höjt sin röst ska få stanna. Vad vore alternativet? Att bara den som är tyst, som inte syns eller hörs, inte berättar om sin upplevelse av asylprövningen eller sin rädsla för kriget ska få plats i Sverige? Är engagemang för sin rätt eller sina medmänniskor någonting fel? Är det verkligen det vi har för mycket av i Sverige?
Vi kan såklart diskutera de här invändningarna. Men då gör vi det bäst i ett sansat samtal. Där argument får brytas mot varandra, och också de som berörs allra mest får höras.
Den ilska som nu fyller debatten har ett syfte. Samma människor som ibland gnäller högt om åsiktskorridorer när någon säger emot, vill inte att någon annans åsikt ska få höras.
Konsekvensen av hatet riskerar bli att demokratin krymper, att människor inte vågar stå för solidaritet. Kanske skulle hatarna bli glada då. För alla oss andra vore det en katastrof.
Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Höj din röst – filma och mejla hojdinrost@aftonbladet.se