Är det så här ni vill tacka oss över 70?
Brit Rundberg, 87: Vi har hållit smittan nere – men får inget tillbaka
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2020-10-25 | Publicerad 2020-10-24
DEBATT. Nu har alla vi över 70 fått veta att vi framöver ska eller får leva precis som alla medborgare under covid-19. Många är glada åt beslutet. Själv är jag mer skeptisk även om allt låter demokratiskt, rentav solidariskt. Alla ska ta lika mycket ansvar.
Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Men blir delat ansvar dubbelt ansvar? Börjar alla hålla avstånd nu? Eller kommer delad risk leda till dubbel risk? Hur är det tänkt egentligen?
Vi över 70 har tagit ett stort samhällsansvar och fått beröm för hur vi skött oss under pandemin. Men det har inte varit lätt och budskapet att vi ska hålla ut minst ett år till har tärt på krafterna, kroppsligt och mentalt.
Nu skulle vi få vår belöning. Var finns den?
Själv är jag 87 år och tillhör alltså den stora grupp medborgare som i högsta grad berörts av riktlinjer och råd om hur vi bör agera. Vi är faktiskt 1,6 miljoner individer som är över 70 år. Av dessa bodde 82 000 i särskilda boenden förra året vilket betyder att även om man räknar bort dessa och därtill de som haft hemtjänst, stadigvarande eller tillfälligt, består gruppen alltså av långt över en miljon medborgare från 70 och uppåt.
Och trots att de flesta av oss i princip klarar oss själva utan hjälp har vi buntats ihop till en mer eller mindre hjälplös skara och i vart fall till något som kan åsidosättas.
Ett stort problem för många är att när vi har avråtts från att åka kollektivt på grund av smittrisken har alla utan tillgång till bil blivit mer eller mindre låsta till närområdet. Många av oss har inte kommit längre än dit benen bär.
Vi är alltså många som väntat på nya riktlinjer som skulle göra livet lättare att leva. Och vi sitter inte bara och längtar efter barn och barnbarn utan har också annat i huvudet, olika intressen som vi trots pandemin vill ägna oss åt. Precis som folk är mest.
Men planeringen för oss äldre har hittills följt samma åldersdiskriminerande mall som genomsyrar hela samhället, nämligen att vi alla är mer eller mindre skröpliga, mentalt eller fysiskt, och när vi måste tas om hand så får det inte kosta för mycket eller innebära för mycket besvär, något som de höga dödstalen på äldreboendena under våren avslöjat.
Smittspridningen och döden på äldreboendena är en fasansfull bekräftelse på hur låg status lett till åratals nedskärningar och försummelser inom äldreomsorgen.
Gamla människor förminskas hela tiden. Att vi fortfarande kan och vill delta i samhället verkar inte finnas på kartan. I valet 2018 var det bara sex ledamöter av de 349 invalda som hade fyllt 65.
Riksdagens sammansättning avspeglar definitivt inte befolkningen. Den avspeglar en syn på äldre som ligger ättestupan nära.
Själv har jag rätt till färdtjänst och känner mig därigenom lyckligt lottad, vilket naturligtvis är absurt i sak, men väldigt bra just nu. Jag måste inte alltid hålla mig till närområdet och gångavstånd. Jag tvingas inte ta risken med buss eller tunnelbana när jag inte orkar gå.
Nu anser myndigheterna via de nya riktlinjerna att jag visst kan åka kollektivt. Under eget ansvar. Men tack, jag avstår som det ser ut nu.
De nya och allomfattande riktlinjerna för hur vi över 70 ska förhålla oss under pandemin kostar samhället ingenting. Riktlinjerna innehåller ingenting om persontransporter för äldre utan bil. Innehåller inga löften om mindre trängsel på bussar, tåg eller i tunnelbanan. Inga idéer om att tillfälligt erbjuda färdtjänst till den gruppen, åtminstone till de allra äldsta. Där finns ingenting som kostar någonting.
Är det tacken för att vi sett till att smittspridningen hållits tillbaka?
Brit Rundberg, aktiv i Tantpatrullen. Tidigare kommunal- och landstingspolitiker (V) men numera partilös
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.