Ser du inte rasismen är du verklighetsfrånvänd
Replik från Daniel S. Ogalde om Black Lives Matter-demonstrationerna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-06-05
REPLIK. När jag var nio år blev jag nedspottad av ett gäng skinnskallar på Stockholms Centralstation. Vid femton års ålder fick jag en ölburk kastad på mig från en passerande bil medan de skrek ”jävla svartskalle!”. På väg till mitt jobb blev jag kvarhållen av polis tills min svenska chef kom och hämtade mig. Allt medan blonda och brunhåriga passerade obehindrat.
Ja, det är inte första gången jag berättar vad jag varit med om, Daniel Claesson. Gång efter gång. Och varje gång tycks berättelserna om den svenska rasismen och inte minst människorna som ifrågasätter dess existens, bli fler och fler.
Men låt mig börja om för det här handlar inte om mig. Jag som med mitt mörka hår och relativt ljusa hy ändå lyckas flyga under mångas radar. Det här handlar om de som befinner sig längre ned på skalan.
Afrosvenskar har lägre lön jämfört med den övriga svenska befolkningen med samma utbildningsnivå. De har tio gånger svårare att uppnå chefsposition och är överrepresenterade i lågstatusyrken samt spenderar fler dagar i arbetslöshet än den övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå.
När nu ännu en svart man brutalt dödats av amerikansk polis är det något som borde uppröra oss alla, inte minst på grund av de historiska samband som du själv nämner.
Historiska samband som även återfinns i Sveriges förflutna där svenskar inte bara deltog i den transatlantiska slavhandeln då, utan även registrerade sina invånare efter ras, språk, religion med mera ändra fram till 1940-talet. Något som uppdagades att svensk polis ägnade sig åt med sitt romregister så sent som 2013.
Så när du kritiserar att ”seriösa politiker” tar upp rasdiskriminering i Sverige är ditt resonemang byggt på förvånansvärt mycket subjektivt tyckande och beklagligt lite fakta.
Och i ett land där väljarprognoserna för Sverigedemokraterna ständigt slår nya rekord, där Nationella trygghetsundersökningen uppskattar att drygt 145 000 människor utsatts för främlingsfientliga hatbrott under 2015 och där corona slagit extra hårt mot Stockholms etniska minoriteter, blir påståendet verklighetsfrånvänt för att inte säga provocerande.
De protester som nu genomförs handlar inte om att vi ”svartskallar” försöker sticka en stor mysig offerkofta. Det handlar inte heller om att starta ett raskrig eller att straffa den vite mannen. Det handlar om att uppmärksamma ett problem som vi inte har råd att ha överseende med längre.
Det handlar om att visa solidaritet och ödmjukhet med de som tvingas genomlida det vi inte behöver genomleva. För lika lite som jag kan förstå hur det är att vara lågutbildad och arbetslös i en bruksort kan jag förstå hur det är att vara en svart kvinna i ett land som Sverige.
Men bara för att jag inte drabbas av ett problem betyder det som bekant inte att det inte finns.
Det faktum att någon tillhör en samhällsgrupp som i större grad än andra diskrimineras på grund av sin etnicitet gör inte personen per automatik till ett offer. Det kan vi gott lämna till det fåtal som inte tycker sig få tillräckligt mycket uppmärksamhet. Exempelvis de som nu känner ett behov av att slå ned på en helt legitim antirasistisk kamp.
Däremot innebär det att sannolikheten för att du fått de där blickarna, fått höra de där orden och inte minst fått utstå den där särbehandlingen, är stor – för stor. Det måste få ett slut nu.
Daniel S. Ogalde, debattör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.