Stressade föräldrar glömmer sina barn
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-21
Debattören: Ny undersökning visar att en av tre unga känner sig ensam
Det är inte så att de inte vill. Det är inte så att de inte försökt.
Ändå har du och jag misslyckats.
Våra tonåringar vill inget hellre än att ha en vuxen att tala med, gärna någon av sina föräldrar.
Men vi är inte där, när det behövs. Varför då?
Ja, om vi ska lyssna på vad ungdomarna själva säger så beror det på att vi ofta är stressade, trötta och inte har tid.
Och vad som är lika smärtsamt: de vill vara mer med sina föräldrar.
Allt detta visar en ny undersökning från organisationen Mentor Sverige.
Så här ser det ut:
Hälften av landets 13-17-åringar vill ha mer kontakt med sina föräldrar. En av tre känner sig ensam, har ingen vuxen att prata med och tycker att föräldrarna ofta är trötta och stressade.
Detta är oroande fakta som vittnar om stor utsatthet bland våra ungdomar. Vi vuxna, föräldrar, politiker och företagare måste tillsammans ta ett större ansvar. Att ha många vuxna i sin närhet och att ha möjlighet att prata med vuxna är väldigt viktigt för unga.
Inte minst har det mycket stor betydelse för att förebygga destruktiva beteenden med alkohol, droger och våld. När över hälften av de tillfrågade ungdomarna uppger att de vill vara mer med sina föräldrar, i en tid som vanligtvis innebär att man bryter med föräldrarna, är det dags att agera.
En utsatt, ensam och vilsen tonåring utan backup från vuxna löper betydligt större risk att hamna i farliga beteenden och är mer mottaglig för droger.
Statistiken bör därför inte bara betraktas ur ett föräldraperspektiv utan på lång sikt också som en viktig samhällsfråga. Några av de ungdomar som i dag säger att de vill ha mer kontakt med sina föräldrar kan om tio år behöva professionell vård. De blir då en fråga för oss alla.
Vad beror då detta på? Vi lever på ett annat sätt i dag. Mycket stress, höga krav och högt tempo påverkar barn och unga påtagligt. Föräldrar som stressar orkar inte finnas där för sina barn. Tiden för samtal, närvaro och kontakt mellan barn och föräldrar äts upp av praktiska göromål eller av arbete.
Samtidigt har samhällets krav på föräldrar på senare år ökat kraftigt. Många kämpar för att vara den ”perfekta föräldern”.
Vi på Mentor möter dagligen föräldrar som känner sig otillräckliga, oroliga och ledsna. Föräldrar som inte har verktyg att kommunicera, som inte når fram till sina barn.
Det är inte konstigt. I dag finns väldigt mycket stöd till nyblivna föräldrar i form av BVC och föräldragrupper. I tonåren finns ingenting. Väldigt få föräldrar orkar prata med andra om att deras barn har tagit droger eller snattat. Här finns väldigt lite stöd att få, vilket gör också föräldrar ensamma.
Vi kräver därför större satsningar på föräldrar och ungdomar:
Ge föräldrautbildning till alla som behöver, särskilt tonårsföräldrar. Föräldrarna är de viktigaste förebilderna för unga och de som främst kan påverka sina barn. Föräldrar behöver mycket mer stöd i dag än för 20 år sedan. Vi behöver ett ”BVC” för tonårsföräldrar.
Bygg ut skolhälsovården. Skolorna har rustat ner elevhälsan och många skolor har inte ens en kurator. Både skolsköterskor och kuratorer kan hjälpa till att se om något börjar gå fel. De fungerar också som en vuxen kontakt som lyssnar och slussar vidare ungdomar i behov av stöd.
Men, vad kan då du och jag göra?
Egentligen talar vi här inte om något svårt. Egentligen talar vi om något som vi alla kan göra.
Öppna dörren. Lyssna. Var vuxen. Ta dig tid. Fika. Dela med dig av din erfarenhet, av ditt kontaktnät.
Bli mentor.
Om du själv inte kan, se ändå till så att din tonåring får en vuxen att tala med. Vi är många i Sverige som kan ge mer till unga människor.
Vi på Mentor har i snart tio år arbetat med mentorskap för tonåringar utöver föräldrastöd, där vi ger ungdomar en extra vuxen kontakt för samtal och aktiviteter under ett år. Det är en liten och effektiv insats som ger stora resultat sett till självkänsla och framtidstro hos unga.
Karin Jordås