Varför så bråttom för oss att gå med i Nato?
S-politiker: Låt det ta tid – rädsla får inte styra beslutet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-05-11
DEBATT. Natofrågan debatteras nu flitigt på debattsidor, vid middagsbord och intensivt i hela den socialdemokratiska partiorganisationen.
Det säkerhetspolitiska läget har förändrats i och med Rysslands invasion av Ukraina och att Finland verkar vara på väg att ansluta sig till Nato, det är inget som någon kan ifrågasätta.
Kanske måste den svenska säkerhetspolitiken förändras som en konsekvens av det nya läget, men fler måste få vara med i en sådan diskussion. Och framför allt – den diskussionen måste få ta tid!
För varför så bråttom? Vad gör det för skillnad om ansökan om medlemskap görs i sommar eller om ett halvår?
Enligt fler bedömare finns knappast någon överhängande akut risk för att Sverige kommer att anfallas i närtid. Att låta beslutet grundas på gedigen samhällsdiskussion har i grunden också med demokratisk legitimitet att göra.
Det är en fortfarande en stor del av svenska folket som är emot eller inte vet vad de tycker om svenskt potentiellt Natomedlemskap.
Det finns en del frågeställningar som måste besvaras. Allvarliga sådana.
Det mest fundamentala argumentet för ett svenskt Natomedlemskap är att det ger ömsesidiga säkerhetsgarantier, vilket betyder att vi försvarar varandra om vi blir anfallna. Men vad betydelsen av dessa säkerhetsgarantier i artikel 5 innebär verkar det råda delade meningar om.
Enligt vissa debattörer innebär det att vi kan förvänta oss fullt stöd i händelse av att vi blir anfallna, men samtidigt uppger de att om någon annan Natomedlem, till exempel Turkiet, blir anfallen kan vi välja hur mycket vi vill bidra med. Till exempel ett fältsjukhus.
Men det valet går ju åt två håll. Om vi kan välja nivå på stöd till andra medlemmar, vad säger att de skulle välja en högre nivå av stöd till oss? Och vad talar emot att vi inte skulle få det stödet ändå?
Vad betyder ett svenskt medlemskap i Nato för vår generation och för våra barn och barnbarn?
Var och en som bor i Sverige ingår i Sveriges försvar. Vi tror att alla medborgare är beredda att ta sin del av det försvaret, men är vi beredda att själva eller låta våra barn utgöra försvaret för alla andra av Natos medlemsländer också?
Kan dagens generation ta sig rätten att besluta för kommande generationer på vilket slagfält i Europa deras barn ska strida? Kommer de att behöva slåss i Erdogans eller Orbans krig eller i framtida amerikanska presidenters konflikter?
Till syvende och sist är fred det vi alla önskar. Men frågan vi måste ställas oss är om freden är nåbar när kärnvapen utgör det yttersta försvaret av den?
Oavsett om kärnvapen kommer stationeras i Sverige vid ett medlemskap kommer vi att ingå under Natos kärnvapenparaply. Kärnvapen kommer vara det som ska avskräcka fienden från att anfalla oss.
Är vi beredda att acceptera att Sveriges fred i framtiden inte bygger på dess förmåga för diplomati och förhandlingar mellan länder i konflikt utan på kärnvapen som kontrolleras i fjärran land?
Vilka eftergifter kommer behöva göras under tiden för ansökan och efteråt? När alla medlemsländer ska godkänna vår (potentiella) medlemsansökan vad händer med Sveriges kritik av Turkiet och Ungerns politik? Och hur ser det ut med säkerhetsgarantier under tiden för medlemsansökan?
”Bevisbördan” måste ligga hos förespråkarna för den nya hållningen av svensk säkerhetspolitik, Natoförespråkarna, som också måste vara de som argumenterar för varför vi borde gå med. Inte tvärtom som debatten känns nu.
Det är märkligt att de som inte tar ställning för en Natoanslutning, en linje som under lång tid har varit gynnsam för Sverige, uppfattas ta ställning för Putin.
Det finns en fin svensk tradition av att tänka efter först och att låta stora förändringar få ta den tid som de förtjänar. Så borde också Nato-frågan hanteras. Vi är Natoskeptiker som söker svar på våra frågor.
Vi välkomnar en debatt som styrs av resonemang och svar, inte av rädsla eller opportunism.
Andreas Schönström, ersättare i partistyrelsen (S)
Joakim Sandell, ordförande i Malmö arbetarekommun (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.