Miljöpartiet måste sluta moralisera
Jag var på en så fantastiskt bra debatt i går morse, faktiskt den bästa jag har varit på hittills under Almedalsveckan här i Visby. Debatten hade allt det där som svenska debatter vanligtvis inte har. Den var lång, nästan en timme. Den hade få deltagare, bara två stycken, och båda fick tala till punkt. Den var intelligent, intressant, kvick. Den gav svar på en hel del frågor, och ställde en hel del nya.
Jag pratar om "Hur gröna är liberalerna och hur liberala är de gröna?" med Johan Norberg och Maria Wetterstrand. Fast samtalet kom snarare att bara handla om hur liberala de gröna är.
Sådär, kan man väl säga.
"Det pratas mycket om 'lev och låt leva' i Miljöpartiet", sade Johan Norberg. "Allt är okej för Miljöpartiet - om man inte lever på ett heteronormativt sätt där mamma är hemma mer, där man jobbar mycket, där man dricker alkohol, importerar från andra europeiska länder, äter glass eller andra sockerprodukter, ser amerikansk film eller vill flyga till Kanarieöarna på semester."
Det är ju också precis just där som Miljöpartiet och liberalismen krockar. Och jag tänker mig att det i själva verket faktiskt handlar om ett olyckligt, och icke oöverbryggeligt, missförstånd.
De gröna och liberalerna har sin kärlek och tilltro till människan gemensam. Det är från den de utgår. Sedan väger de gröna människan mot miljön, och med miljö avses då natur. Man tänker i termer om lycka, och föreställer sig att det är naturen och det naturliga som är nyckeln till denna lycka. Det är absolut ett estetiserande, som Johan Norberg kallade det under debattens gång, men också ett moraliserande.
Det tycks finnas en föreställning om naturen som det rena, äkta, oförstörda. Man vänder sig därmed mot onatur, det vill säga mänsklig kultur, och föreställer sig att det skräpiga, articifiella, manipulerade är av ondo, typ snabbmat, reklam och teknik. Det här är rent känslomässiga ställningstaganden som inte går att motivera, än mindre tvinga på som en allmän norm.
Att inskränka människors liv medelst exempelvis straffskatt på socker för att få ned sjukvårdskostnader rimmar illa med Miljöpartiets ambition att vara ett frihetligt parti. Hälsa är inte synonymt med lycka. Det är dessutom vådligt att se lycka som ett självändamål, än mer vådligt är det att göra det till en statlig angelägenhet. Där är Miljöpartiet verkligen fel ute.
Samtidigt är det en olidligt platt och enfaldig syn på omvärlden som säger att friheten är viktigast av allt och att den måste sträva efter att vara absolut. Maria Wetterstrand har helt rätt när hon under debatten påpekade att om miljön är förstörd så kan inte människorna överhuvudtaget leva längre, och att man därför inte kan prioritera det ena över det andra. Allt hänger ihop. Liberalismen måste höja sin blick och förstå att frihetsbegreppet bör vidgas så att det omfattar inte bara oss som lever här, i det lilla konungariket Sverige, utanalla i hela världen, och kommande generationer därtill.
Ifall Miljöpartiet bara kunde komma över sin sunkiga puritanism, och liberalerna lade ned sin understundom rent vulgära fetisch för valfrihet här och nu, ja då skulle man kunna uträtta stordåd.