Stopp och belägg, rör inte vår nationalsång
Replik på förslaget om att göra ”Du gamla, du fria” mer inkluderande
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-05-28 | Publicerad 2017-06-05
REPLIK. I sin debattartikel ’’Alla ska med - skriv om nationalsången’’ argumenterar Karin Olofsdotter att texten till Du gamla, du fria borde ändras, men hon misslyckas med att presentera övertygande argument om varför det borde ske.
Nationalsången som koncept dök först på riktigt upp i Europa på 1800-talet. Vår egna, Du gamla, du fria, skrevs 1844 av Richard Dybeck. Den kom successivt att växa fram genom åren till att bli alltmer uppmärksammad och kom eventuellt att bli Sveriges allmänt accepterade nationalsång.
Vi befinner oss i en tid med stora geopolitiska, ekonomiska, sociala och teknologiska omvälvningar. I en sådan tid är det viktigt att som samhälle värna de traditioner som binder oss samman. Att börja ändra på saker kan rucka på den sammanhållningen.
Olofsdotters främsta argument är att nationalsången måste bli mer inkluderande, men det finns ingenting i den som till exempel skiljer svenskar som är födda i Sverige och de som är invandrade hit.
Sedan är de förändringar som Olofsdotter förespråkar mycket tveksamma. Att ändra ’’Jag vill leva jag vill dö’’ till ’’Jag vill leva jag vill bo’’ vore att urvattna själva syftet med nationalsången, vilket i min mening är att tilltala en större gemenskap än oss själva som individer.
Det finns ett stort behov av idéer i Sverige om hur vi bäst värnar vår gemenskap och bemöter vår kollektiva utmaningar tillsammans. Jag tvivlar inte på Olofsdotters goda intentioner, men att peta i nationalsången skulle inte lösa något problem.
Tvärtom skulle det riskera att skapa mer misstro i en tid när vi behöver det motsatta. Låt därmed Du gamla, du fria vara!
Zebulon Carlander, student, Linköpings universitet
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.