Första maj – en ritual tom på allt innehåll
Stig-Björn Ljunggren: Det räcker inte längre med varmkorv, ballonger och att citera Palme
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-04-06 | Publicerad 2017-05-01
DEBATT. Folk gifter sig i kyrkan, döper in sina nyfödda i den kristna gemenskapen och låter en präst sända dem till den eviga vilan, trots att de inte tror ett dugg på Gud.
Men nutidens hedningar gillar kyrkan eftersom det är en viktig ritual. Sådant som vi gör därför att våra förfäder gjorde det. En fin tradition, ungefär som färskpotatis på midsommar eller skumpa vid tolvslaget.
Kyrkan, som länge varit på dekis, är förstås glada över att fortfarande kunna stå till tjänst och anpassar sitt budskap till människors behov av ceremonier. De har blivit en lågfrekvent upplevelseproducent i symbios med Facebook och köplador.
På samma sätt förhåller det sig med arbetarrörelsen och deras första maj-firande. Det är en dag för demonstrationer och tal, eller snarare friluftsgudstjänst med predikningar. Helst genomförd med någon av partistyrelsens utsända biskopar, men gärna även en lekmannapredikant från ungdomsrörelsen. Framförallt är det en ritual, tom på innehåll.
Att färre demonstrerar, att det är fler som tittar på demonstrationstågen än som deltar, att de flesta använder helgen för att bota en obeskrivlig bakfylla eller städa upp i sommarstugan, har förstås länge bekymrat arbetarrörelsens ledare. Med allehanda trix hämtade ur marknadsföringslådan görs försök att locka tillbaka till första maj-firandet.
Skamlöst försöker rörelsen få med vanligt folk i ritualerna. De bjuder på varm korv, anlitar kändisar som talare, fixar hoppborgar och ponnyridning, delar ut ballonger och hyr artister under 40 för att visa sin modernitet.
Allt detta sker under ett enda villkor: Att grundmodellen för ritualen inte ändras, på första maj ska allmogen ställa sig framför en talarstol och höra en predikan! Det är ett grundkoncept som inte får ändras under några som helst omständigheter.
Lika lite som fotboll kan spelas utan boll, eller ett julbord anses anständigt om det fattas Jansons frestelse, kan ett första maj-firande vara sossekoscher utan att någon håller tal till folket. Varje försök att bryta upp denna enkelriktade kommunikationsmetod är en försyndelse, jämförbart med att byta nattvardsvin mot Coca-cola.
Att den enkelriktade kommunikationen är död, att det är interaktivitet där sändare och mottagare vävs samman i ett dynamiskt samspel som gäller, det spelar ingen roll. ”Så här har vi alltid gjort”, mumlar arbetarrörelsen surmulet. Om det fungerade för farfar, då borde det fungera i framtiden.
Och ändå funderar många inom socialdemokratin varför folk vänder dem ryggen!
Med ritualerna kommer också myterna. Dessa tränger in i en åderförkalkad rörelse med samma säkerhet som utebliven tandborstning skapar tandröta.
Den nationella myten har länge varit passé inom arbetarrörelsen. Men sedan arbetarklassen övergivit socialdemokratin för att i stället rösta på högern, såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna, har det uppkommit ett behov att locka tillbaka dem, men utan rasistiska undertoner. Socialdemokratin försöker därför nu ivrigt vinna tillbaka väljarna genom att tala om Sverige, nationen, folket och våra gemensamma utmaningar.
De har till och med börjat röra vid frågan om de utländska tiggarna.
Förra årets första maj-märke var första gången på över 100 år som partiet använde ”Sverige” som en nationalistisk paroll, och en gissning är att årets tal kommer att kryddas av hänvisningar till våra nationella särdrag.
Det kommer att vara "svenska modellen" på längden och tvären.
Till mytbildningen hör också de traditionella hänvisningarna till Olof Palme – som blivit en symbol för fornstora dagar. Varje första maj-talare med självaktning kommer därför att ha ett citat av Palme i sitt tal, för att visa att de är äkta och signalera till 60-plussarna i publiken att de tillhör den rätta läran.
Således. Låt oss gärna delta i ritualerna och myterna. Men inse att här kommer inga barn att bli gjorda. Framtiden finns någon annanstans. Eller som Strindberg uttryckte saken: Ett folk som vänder sig om för att betrakta sina egna träckar är ett förlorat folk.
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.