En lag mot terrorresor hejdar inte IS-rekryter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-19
Debattörerna: Att vilja se hårdare tag är förståeligt – men bara magkänsla duger inte
DEBATT. När vi nu långsamt återhämtar oss från chocken av terrorattackerna i Paris fylls svenska medier av spontana analyser och förslag till enkla lösningar på de komplexa problem som radikalisering och terrorism innebär. ”Straff fungerar bäst mot jihadism”, utropar SvD:s ledarsida. ”Vi ska se till att det gör ont att komma tillbaka”, säger forskaren Magnus Norell i DN, medan Aftonbladets inrikespolitiske kommentator klagar på att det är ”mycket snack och lite verkstad i kampen mot terroristerna”.
Tyvärr fogar sig inte verkligheten efter trubbig analys och naiva föreställningar. Den som håller huvudet kallt och ser till den forskning som finns, ser också att hårdare tag och kriminalisering paradoxalt nog riskerar förvärra just det man vill förbättra.
Frankrike är det europeiska land som lidit mest av islamistisk terror det senaste året. Samtidigt har Frankrike haft ett av Europas mest repressiva förhållningssätt gentemot IS-sympatisörer. Efter årets händelser torde det stå klart att om man vill skydda sig mot våldsbejakande extremism räcker det inte att sätta hårt mot hårt.
För att förhindra att något inträffar måste man först förstå varför det sker. Trots att information om IS-resenärer ofta är säkerhetsklassad är vissa tendenser återkommande i de studier som finns.
Gruppen består visserligen av personer med stark ideologisk övertygelse, men också av de som har sökt sig till miljön för att den verkar spännande eller för att vänner är aktiva där. De flesta vet lite om ideologin. I stället är andra faktorer avgörande. En majoritet kommer ur förortsmiljöer, där radikaliseringen innebär en brytning med ett samhälle man inte känner sig som en del av. Paralleller dras mellan det egna utanförskapet och det än mer påtagliga utanförskapet hos andra grupper världen över. Känslor av orättvisa blandas med känslor av ny gemenskap, solidaritet och spänning.
I det ljuset börjar IS framstå som en grym men rättfärdig kämpe för ens rättigheter.
I det ljuset framstår också utökad kriminalisering som tveksam.
Det finns exempelvis försvinnande lite stöd för att våldsbejakande extremism kan förebyggas genom att kriminalisera ”terrorismresor”. För det första har en sådan lag sannolikt ingen preventiv effekt och ingen betydelse för brottsligheten – något som påtalas i den utredning som ligger till grund för förslaget.
Den som är redo att förena sig med IS låter sig knappast avskräckas av tanken på fängelse. Säpo konstaterar själva i sitt remissvar till utredningen att lagen inte kan användas för att stoppa de som reser, bara till att straffa återvändare i efterhand, något som i sig är mycket svårt.
För det andra flyttar den sannolikt rekrytering, planering och genomförande av resor under jord, vilket gör dem svårare för Säpo att upptäcka (något Säpo också påpekar i sitt remissvar).
För det tredje ökar risken att anhöriga låter bli att kontakta polisen, av rädsla för att någon de älskar ska dömas för brott. Samma risk kan göra att polisens relationer till återvändare, en viktig underrättelsekälla, kraftigt försämras.
För det fjärde riskerar den att fånga upp de som reser i andra syften än att ansluta till IS. Till detta bör läggas att ett repressivt förhållningssätt är stigmatiserande och kan komma att stärka motsättningar i de miljöer som IS profiterar på.
Inget av detta är svårbegripligt för den som tänker efter. Det är förståeligt att vilja se hårda tag, men för att besegra något vi upplever vara ett stort hot mot samhället duger inte magkänsla. Att förstå och förhindra mekanismerna som leder till radikalisering handlar inte om att relativisera de brott som begås i IS namn. Det handlar om att förhindra dem. Det handlar om att rädda liv.
Joakim Zander
Christoffer Carlsson