Inte föräldrars fel att barn blir hemmasittare
Frank, pappa: ”För elevens bästa” tycks inte gälla våra barn
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-05-28
DEBATT. Att ett barn blir hemmasittare är ett trauma för familjen och ett eskalerande samhällsproblem som leder till både psykisk ohälsa och långtgående ekonomiska bekymmer.
Det går åt oändligt mycket tid till möten med ett flertal olika parter – och därefter uppföljningar av möten.
Många föräldrar till barn vars skolsituation fungerar har svårt att kombinera arbete med skolrelaterade möten. Lägg till mellan 10 och 20 gånger så många mötet så förstår ni att det snabbt blir problematiskt.
Som vårdnadshavare kan du aldrig välja bort dessa möten som alltid är förlagda under dagtid.
Lägg sedan till all den tid som föräldrar lägger på barnet som är ”hemmasittare” så blir situationen ohållbar.
Jag som skriver det här heter Frank, jag har två barn i grundskoleålder och i vår familj har vi dessvärre erfarenhet av denna problematik sedan drygt fyra år tillbaka.
Vi känner till fall där vårdnadshavare har förlorat sitt arbete som en direkt följd av att ha barn som är hemmasittare.
Vad kan man då som vårdnadshavare förvänta sig för hjälp med de problem som omger en hemmasittare?
Jag börjar med skolan, där risken är stor att man inte blir trodd då man försöker beskriva situationen. Du blir ofta sedd som en undermålig förälder som inte klarar att få ditt barn att gå till skolan.
De familjer som vi känner som har eller har haft erfarenhet av hemmasittare har en sak gemensamt – de har gjort allt i sin makt för att förmå barnet att gå till skolan.
Om en elev på ett eller annat sätt förmedlar att det känns jobbigt att vistas i sitt hem, så finns det anledning att anta att det föreligger någon form av problem i hemmiljön.
Om eleven upplever att det är så jobbigt att vistas i skolan att hen väljer att vara hemma, så borde man kunna anta att det finns problem i skolsituationen.
I normalfallet känner barnet ångest av hela situationen, jag vågar påstå att eleven aldrig blir hemmasittare rent slentrianmässigt, det finns alltid en orsak.
En sak som är viktig att slå fast är att vara hemmasittare inte är samma sak som att skolka från skolan. En elev kan mycket väl skolka och ändå känna att skolsituationen i stora drag är helt ok, medan en hemmasittare upplever skolsituationen som så jobbig, att eleven inte klarar av att vara där i normal omfattning.
Barnet upplever att hela fundamentet för deras liv håller på att raseras.
Och det kanske mest akuta problemet som för hemmasittaren är tiden.
Tiden läker alla sår är ju ett bekant begrepp men i detta fall så skapar tiden fruktansvärda sår som livsglädjen blöder ymnigt ifrån.
Kortfattat så är min erfarenhet är att rätt avstämd åtgärd nästan alltid levereras för sent, så när åtgärden väl kommer så har problemen eskalerat så att åtgärden inte längre är i fas med problemet.
Nästa stora problem är brist på samverkan – grundad på en påtaglig kunskapsbrist.
Jag tror dessvärre att de flesta drabbade familjer känner igen sig i att problemet bollas runt och ingen vill ha svarte Petter.
Det finns enskilda tjänstemän som gör vad de kan för att hitta en lösning, men i de fall där vi känner de berörda familjerna så finner vi skrämmande likheter i problemen runt samverkan.
Ett exempel: Vårdnadshavarna upplever svårigheter med att få barnet till skolan och kommunicerar detta till skolan.
Skolan ser inte problemet på samma sätt som vårdnadshavaren då barnet enligt skolans perspektiv inte har en alarmerande frånvaro.
Ingenting görs och efter en tid har frånvaron ökat till en nivå då skolan måste agera. Skolan informerar då vårdnadshavaren om att det råder skolplikt i Sverige och att man som vårdnadshavare kan tilldömas vite för att man inte ser till att barnet kommer till skolan.
Då vill jag ställa följande fråga: Finns det i normalfallet något rimligt motiv för vårdnadshavaren att aktivt hindra barnet från att gå till skolan?
Vi, och flera inom vår bekantskapskrets, kan intyga att det medför sådana fundamentala problem för familjen att ha ett hemmasittande barn så det är verkligen ingenting som man vill som vårdnadshavare.
Jag och flera med mig har kommit till insikten att andemeningen ”för elevens bästa” ofta krockar med de olika parternas egna ekonomiska intressen. Rent krasst så har inte skolan resurser att ge den anpassning eller det stöd som behövs.
Detta gäller även socialtjänsten som får utmärkta betyg i ämnet ”information om skolans och vårdnadshavarens skyldigheter”.
Däremot skulle socialtjänsten behöva stödundervisning i ämnet ”för elevens bästa”.
Jag har själv hört medarbetare inom socialtjänsten som utanför protokollet berättat om hur svårt det kan vara att få igenom en skälig åtgärd, och om åtgärden som bekostas av socialtjänsten överhuvudtaget blir av så tar det i många fall alldeles för lång tid.
Jag tycker det är viktigt att vi inte glömmer att socialtjänsten enligt lag har ett övergripande ansvar för barn som far illa – och ansvaret upphör inte för att barnet far illa i skolmiljön i stället för hemmiljön.
Socialtjänsten har möjlighet att påverka skolmiljön, däremot är det mycket svårt att få tillgång till den hjälpen och det tar oerhört lång tid innan den kan komma i fråga. Och vad händer under tiden?
Ja, under tiden blir de ekonomiska konsekvenserna allt större och barnets livsglädje fortsätter att blöda ymnigt ur de allt djupare såren.
Min övergripande fråga är: Har vi råd med det här?
Frank, pappa till hemmasittare
Av hänsyn till familjen skriver debattören under pseudonym. Redaktionen känner till hans identitet.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel