Rädsla och lydnad belönas - inte kritik
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-06-09 | Publicerad 2016-06-08
Carl Schlyter (MP): Priset för den totala enigheten blir ökat politikerförakt
DEBATT. Politik handlar om idéer och visioner och konsten att förverkliga dem. Miljöpartiet grundar sig på solidaritet med människor, natur och framtida generationer. Men Miljöpartiet grundades också med idén om att politik går att driva på nytt sätt, utan partiledare, men med två språkrör, med högt i tak och tolerans för olika åsikter.
I våra etiska riktlinjer står det att man ska sträva efter samhällets bästa, inte förvränga fakta eller söka förmåner för sig själv eller närmaste. Mer direktdemokrati skulle försvara gräsrötternas intressen.
De gamla partierna klarade inte av att inse den nya utmaningen. För första gången i världshistorien var inte problemet att producera tillräckligt för allas behov utan att fördela det rättvist mellan människor, mellan generationer och att produktionen är hållbar och inte beroende av ständig tillväxt av resursbehov.
De gamla partiernas toppstyrning och lydnadskultur hindrade dem att se det nya samhällets behov. Alla ministrar är utsedda av statsministern och det uppstår naturligt en toppstyrning, lojaliteten med statsministern är grunden för att sitta kvar.
I riksdagen sitter man på folkets mandat och det är partiernas värderingar, partiprogram, valmanifest mm som man ska vara lojal med. Då kan inte lojalitet vara 100 procent med regering och 0 procent med andra beslut.
I en kultur där kritik avfärdas, kritiker avsätts och lydnad belönas utvecklas färre nya idéer. Bättre lösningar hittas aldrig och rädsla snarare än nyfikenhet och kreativitet styr politiken. Priset för den totala enigheten blir ökat politikerförakt.
Ska en person/ett parti som alltid förespråkat en sak plötsligt försvara den totala motsatsen? Då ses alla utifrån som karriärhungriga hycklare. I partiernas värld är det i stället högsta dygd och bevis på trohet och lojalitet, även om det strider mot allt partiet står för.
Vi vill varken ha det kaos man brukar kalla polsk riksdag eller centralstyrda applåder som i Kinas folkkongress. Lojalitet till 99 procent med regering borde duga gott, låt den sista procenten bli demokratins, samvetets, gräsrötternas säkerhetsventil.
När alla tvingas tänka lika, tala lika, göra lika finns alltid en risk att samhället hamnar dit ingen ville gå.
Självklart har en grupp rätt att demokratiskt frånta ledamöter uppdrag den gett dem, men är det demokratiskt rätt med en sådan taktik mot varje avvikelse?
Jag har i tio år varit invald i EU-parlamentet och det kunde vara frustrerande att de lösa partigrupperna där inte röstade som på pappret, men man lärde sig hantera det och söka stöd i olika grupper för att vinna framgång. Lobbyismen och bristen på granskande journalister var stora problem. Riksdagen kunde dock lära sig av EU-parlamentet där blockpolitiken var svag och enskilda ledamöter fick, och tog, större ansvar. Arbetet strävade efter att finna bästa möjliga lösning, inte att till en absurd nivå försvara sitt förslag och vägra ta in goda idéer från andra.
Svensk demokrati skulle tjäna på mindre prestige och blockpolitik. Vi måste sluta se stor dramatik i att några avviker eller att oppositionen ändrar lite i en lag.
Riksdagen borde ha en starkare roll gentemot regeringen, oavsett partifärg, och att man oftare plockar upp goda idéer i förslag snarare än att slentrianmässigt stoppa dem.
I just EU-nämnden har vi ibland jobbat så, jag vill att det arbetssättet blir vanligare i riksdagen.
Då kan allas goda idéer tas tillvara och gräsrötternas kongressbeslut växa i betydelse och den totala lojaliteten med varje regeringsförslag minska i betydelse.
Det vore hälsosamt för svensk demokrati.
Carl Schlyter
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.