Barnens bästa lämnas utanför domstolarna
Debattören: Den dolda diskrimineringen i vårdnadstvister strider mot de ungas intressen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-07-17
DEBATT. I drygt 40 år försökte jag använda min profession som advokat för att i möjligaste mån i vårdnadstvister ge barn rätt till båda sina föräldrar. Jag försökte så tydligt och högljutt att man till sist kastade ut mig ur advokatsamfundet.
Jag specialiserade mig tidigt på vårdnadstvister. För mig blev det nästan som ett kall att betona lagstiftarens avsikt att fokus skall ligga på barnet, vilket domstolarna alltför sällan lever upp till.
Kanske ingenting som förändrar världen, men så totalt avgörande för de som själva blir drabbade. Få utanför den invigda kretsen kan ens i sin vildaste fantasi förstå hur odemokratiskt det gällande systemet för vårdnadstvister är. Det är inte bara orättmätigt, utan nästintill rättsvidrigt.
Jag ville att barnen i en separation så långt som möjligt skulle ha rätt till båda sina föräldrar. Jag trodde mer på medling än på skyttegravskrig och ville inte att barnets framtid skulle avgöras i en rättssal, där många jurister inte prioriterar den här typen av frågor.
Forskningen pekar på att samarbete mellan separerade föräldrar är att föredra framför att ge den ene föräldern ensam vårdnad, men juristerna som dömer i dessa fall tycks sällan ta del av några forskningsstudier. Därför står många utslag i dessa mål – vilket jag som (före detta) advokat kunnat konstatera eftersom jag följt upp ärendena – i bjärt kontrast till vad som varit bäst för barnet.
Tyvärr är kontentan att fördomar påverkar mer än fakta när det handlar om vilka föräldrar som anses vara lämpliga och olämpliga. Kön, religion och till och med sexuell läggning, bedöms vara viktigare än personens fallenhet. Konventionen och normen vinner ideligen företräde framför lämpligheten.
Föräldrar som är män, speciellt muslimska män, eller till och med homosexuella, har små chanser till rättvis behandling i en vårdnadstvist i Sverige. En dold diskriminering äger rum dagligen i våra rättssalar och ingen protesterar.
En domare har tyvärr vare sig tillräckligt intresse eller tillräcklig kompetens för att döma i dessa ärenden. Till juristutbildningen och domartjänsten söker sig, törs jag säga, inte så ofta människor som är intresserade av den här typen av frågor. Jag vågar påstå att de som sitter och bestämmer om framtiden för dessa barn nästintill aldrig har läst om eller arbetat med barnpsykologi eller liknande frågor.
I många år jobbade jag för att vårdnadstvister skulle underkastas en rigorös hantering av psykologer och specialutbildade socionomer, i stället för att som nu avgöras genom fastställande av familjerättens ofta dåligt underbyggda rekommendationer.
Via professionella överväganden skulle man komma fram till hur barnets framtid skulle se ut, så att barnets intressen verkligen hamnade i fokus. Jag kom ingen vart, förutom att många ansåg att jag var omöjlig att ha att göra med. Det var jag säkert också.
Dagens rättstillämpning strider inte sällan mot barnets bästa, och vi som jobbar med dessa frågor måste reagera och visa på att det inte står rätt till. Vem skall annars göra det?
Jag tror och hoppas att vi på sikt kommer att lämna rättssalarna och i stället hitta ett mer konstruktivt forum där vi kan lösa dessa besvärliga tvister. Det som förespråkas ovan var aktuellt redan under 70- och 80-talet, tack vare bland andra Gunnar och Bente Öberg, se bland annat deras bok "Pappa se mig". Dessvärre har ingen förbättring skett.
Jan Urwitz, före detta advokat
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.