De akuta sparkraven måste bort från polisen
Polis: Obegripligt att poliser specialiserade på gängkriminalitet sätts i receptionstjänst
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-08-03
DEBATT. För nästan exakt ett år sedan sköts 12-åriga Adriana till döds. Förra veckan begravdes kollegan Andreas som mördades under ett arbetspass på Hisingen. För drygt två veckor sedan blev två små barn skjutna i Flemingsberg. Dessa fruktansvärda händelser är bara toppen på ett isberg av lidande som orsakas av den så kallade ”gängkriminaliteten”.
För mängder med människor som bor och verkar i utsatta segregerade förorter är otrygghet, rädsla och sorg vardag. Många unga som växer upp i de här stadsdelarna exponeras för droger, våldskapital och kriminella värderingar.
För dem som saknar tillräckliga skyddsfaktorer är risken stor att socialiseras in i kriminalitet. Detta är dock ingen naturlag, utan något som vi som samhälle kan påverka. Tyvärr gör vi fortfarande på tok för lite. I bland på grund av brist på handlingskraft, men också av ren snålhet.
En del av åtgärderna som krävs är strukturella och komplicerade. Det behövs rättsprocessuella förändringar som förenklar lagföringen av kriminella. Lagstiftning behöver anpassas för att tidigare och mer resolut få stopp på unga som begår grova brott.
Det förebyggande arbetet kring unga i riskzon behöver få bättre förutsättningar, samverkan mellan myndigheter förbättras och sekretesshinder rivas. Bostads- och skolsegregationen behöver brytas. Det breda främjande arbetet i förskolan, skolan, socialtjänsten, fritidsverksamheten och civilsamhället behöver stärkas. Med mera.
Men det finns också sådant som ger effekt direkt. Det handlar bland annat om det lokala polisarbetet i våra utsatta områden. Det räddar liv, närmast dagligen.
I det repressiva arbetet tas vapen som är ägnade att användas i kriminella konflikter och brottslingar grips. I utredningsarbetet ser man till att våldsaktörer hålls borta ifrån gatan och hindras ifrån att mörda. I det preventiva arbetet i samverkan med bland annat skola, socialtjänst och föräldrar identifieras unga som är på väg att skjuta eller skjutas, och åtgärder sätts in som får bort dem ifrån konfliktområdet.
Det lokala polisarbetet handlar inte heller bara om att förhindra skjutningar här och nu, utan om att stoppa nyrekrytering till kriminalitet genom att skapa främjande miljöer kring områdets barn.
I Järva där jag arbetar (med bland annat stadsdelarna Rinkeby, Tensta och Husby) har skolchefen lyft upp den förebyggande samverkan med oss områdespoliser som en av orsakerna till att man lyckats öka gymnasiebehörigheten från områdets skolor markant de senaste åren. Det är en avgörande framgångsfaktor på sikt.
Med tanke på hur ofta det kommer politiska utfästelser om hur viktig ”kampen mot gängen” är skulle man tro att det hade varit en självklarhet att säkerställa att den här kanske mest centrala delen rullar på med rimliga förutsättningar. Dessvärre är det inte så.
Vi har under det dryga decennium som jag har jobbat varit på tok för få poliser för att ge medborgarna, och speciellt de brottsutsatta, den polisverksamhet de förtjänar.
Det resulterar i ett femtonspel med resurser där verksamheter plötsligt kan svältas under interna rekryteringsstopp. Min brottsförebyggande områdespolisgrupp har exempelvis närmast halverats under det senaste året då inga ersättningsrekryteringar vid personaltapp har tillåtits.
Nu går dessutom Polismyndigheten med ett underskott på ungefär en halv miljard, trots att stenhårda sparkrav redan råder. En orsak är de extremt omfattande gränskontroller man beordrades utföra men inte kompenserades ekonomiskt för.
I mitt område har konsekvensen (förutom en utarmad resurs i våras när många av oss var i Grisslehamn eller Kapellskär i stället för i vårt område) varit anställningsstopp av civila.
Då varje polisanställd på lokalpolisområdet behövs leder bristen på civila kollegor direkt till sämre verksamhet och att poliser dras ifrån polisiära uppgifter. Förbudet att rekrytera personal till vakanser av passhandläggare har lett till att poliser som är specialiserade på och behövs akut för att arbeta mot just gängkriminaliteten sätts i receptionstjänst. Det har nyligen beslutats om att detta ska fortgå ett år till.
För mig är det helt obegripligt. Ingen politiker kan hävda att vi som land kraftsamlar mot gängkriminaliteten samtidigt som flera av de poliser som mest behövs i frontlinjen i den kampen, både vad gäller det repressiva och det brottsförebyggande arbetet, kommenderas in på arbetsuppgifter vi lätt hade kunnat rekrytera civila till men inte får på grund av akut brist på pengar.
Och de kraftigt negativa konsekvenserna av sparkraven drabbar inte bara det påstått omhuldade arbetet mot gängkriminaliteten, utan all polisverksamhet. Priset lär betalas av brottsoffer, exempelvis våldsutsatta kvinnor, över hela landet. Detta samtidigt som det knappast saknas pengar i staten. Något som aldrig varit tydligare än under coronakrisen, när enorma summor kunnat mobiliseras på nolltid.
Polisens underskott motsvarar dessutom mindre än en tiondel av vad exempelvis ”familjeveckan” eller avskaffandet av värnskatten kostar statskassan. Oförmågan att finansiera polisverksamheten beror alltså snarare på brist på vilja än brist på pengar.
Jag vill tro att ansvariga ministrar, Mikael Damberg och Morgan Johansson, som gång på gång uttalat sig engagerat i de här frågorna faktiskt menar vad de har sagt om vikten av att vi som samhälle värnar och skyddar brottsoffer, trycker tillbaka de kriminella gängen, drastiskt minskar det grova våldet och får ner nyrekryteringen in i en kriminell livsstil. Men då är det upp till bevis.
Att få bort de akuta sparkraven ifrån polisen är visserligen inte en lösning på problemet, men det är ett viktigt steg på vägen och en relativt enkel åtgärd. Det är också ett minimikrav för att kunna hävda att frågan faktiskt tas på det allvar som den förtjänar.
Martin Marmgren, polis som arbetar som gruppchef för en områdespolisgrupp i lokalpolisområde Järva. Aktiv i Miljöpartiet.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.