LSS-haveriet plågar livet ur människor
Carl Schlyter (MP): Regeringen utreder LSS – men vi har inte tid att vänta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-11-03
DEBATT. Det är jobbigt nog att behöva hjälp, vi vill alla klara oss själva så mycket det går. Men får man hjälp kan man leva ett så normalt liv som möjligt och känna livsglädje, oavsett funktionshinder.
En gammal sanning som tillskrivits olika kända personer är att ett samhälles utveckling kan bedömas efter hur det behandlar sina svagaste. Hur behandlar vi då våra medmänniskor?
• Elias, sex år gammal får inte längre hjälp med övervakning av att han kan andas i hemmet, enligt domstolsbeslut.
• Katarina får inte längre ledsagning för att gå ut på stan, eller sköta sitt jobb. "Vad har jag för människovärde? Jag är beroende av någon annans ögon. Jag ser ingenting. Jag lever med ett dödshot så fort jag går utanför dörren ensam."
• Nora, som sitter i ledningen för ett ungdomsförbund för funktionshindrade, processar nu för att få fortsatt stöd, annars måste hon sluta jobba och flytta från Stockholm, hem till sina föräldrar, i myndig ålder.
Det är bara några exempel, Neuroförbundet och Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn & Ungdomar kräver nödstopp för indragen assistans. De har rätt.
Jag erkänner att det kan vara väldigt dyrt att hjälpa en människa. Det högsta priset vi kan betala är dock att avskärma oss så från medmänsklighet att vi låter redan drabbade hamna i svår misär och känna att de saknar människovärde.
Vi kan alla kasta paj på varandra och skylla på regeringen, gamla regeringen, kommunen, domstolen, handläggaren, men låt oss strunta i det, låt oss bara komma överens om att göra något åt det. Regeringen har redan satt i gång en utredning, men kan vi vänta?
Jag kan börja med att erkänna, jag hade inte tillräckligt tidigt satt mig in i att problemet var så allvarligt och hade därför inte stoppat det. I somras träffade jag representanter från olika organisationer som berättade om att det gradvis blivit allt svårare att få hjälp med saker. Men NU finns inga ursäkter för någon.
Jag hatar när människor i utsatt position utnyttjas, när vi sparar in pengar på hen som inte kan försvara sig. Man ska inte behöva vara stark nog att processa för att få hjälp, en rättighet är en rättighet! Jag tror alla partier vill hitta de resurser som krävs och omedelbart ge nya direktiv.
Har man behov, har man rättigheter – punkt slut!
Visst har anhöriga ett ansvar, men det kan inte ersätta samhällets ansvar. Som förälder vill man göra allt för sina barn men man ska inte behöva göra ALLT. I vissa situationer är det viktigt att man inte är i beroendeställning till den som hjälper en. Vi måste tillsätta en nödkommission som på kort tid kommer med förslag som ger människovärdet åter och därmed återupprättar Sverige som land.
Mattias Näsman, ekonomihistoriker vid Umeå universitet, har skrivit en rapport om assistansersättningen, jag håller verkligen med honom när han säger: Ett av resultaten som finns i rapporten, men som sällan framkommer i offentligheten, är att när assistansersättningen dras in hamnar kostnaderna på anhöriga. Det är konsekvenser man inte räknar med när man bara ser till utgifter i stats- eller kommunbudgeten.
Rapporten avslutas med ett policyförslag där man föreslår att staten görs till enskild huvudman för insatsen personlig assistans samt att beslut om minskade ambitioner inom LSS-området måste föregås av riksdagsbeslut. Det är klokt, vi måste i riksdagen ta ansvaret för utvecklingen och då också ansvar för att vända den.
Om vi politiker ska plåga livet ur människor och deras anhöriga genom besparingar på dem borde vi åtminstone ha ryggrad nog att tydligt rösta för det och stå för det.
Jag förväntar mig dock att vi enhälligt bestämmer oss för att ett funktionshinder inte är en husarrestdom, varken för den drabbade eller anhöriga.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.