Vad gör S till ”det bästa för Sverige”, Löfven?
Tidigare S-minister: Socialdemokraternas överlevnad står på spel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-08-17 | Publicerad 2021-08-15
DEBATT. Löfven manövrerade fram en ny regering, bara till namnet en socialdemokratisk, utan handlingsfrihet. Varför sätter sig den svenska socialdemokratin i denna position?
Löfven upprepade under krisen gång på gång att han bara vill det bästa för landet.
Det är ju en retorisk floskel – med ett obehagligt historiskt eko – men Löfven och hans talskrivare måste ändå vara medvetna att det finns mycket olika åsikter om vad som är bra för landet. Det är ju just det politik handlar om.
Varför är en svag socialdemokratisk regering bra för landet? Vad vill socialdemokratin utom att just regera? Den frågan är helt obesvarad.
Det tycks som om Löfven och hans krets helt koncentrerat sig på denna kris utom några som helst tankar om framtiden. Uppenbarligen ville man inte ha extraval, trots att det hade varit både demokratiskt och ärligt, men man kan ändå inte undvika att det blir val 2022.
Vad skall man då säga till väljarna? Tänker man erbjuda "more of the same" alltså att socialdemokratin presenterar sig som en sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter och förslag?
Med Löfven i spetsen förefaller det ganska troligt. Han och hans ledning har nu regerat i snart åtta år. Under den tiden har regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten.
Jämlikhetskommissionen analys och viktiga förslag är helt okommenterade. Vi har inte majoritet, säger då Löfven & Co. Nej just det. Men varför då regera?
Löfven har nu försatt partiet i en politisk tvångssituation. Egentligen finns det bara en utväg om han och de som styr partiet vill att det skall finnas kvar som en levande reformistisk kraft i svensk politik: använd regeringsmakten.
Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.
Detta är, skulle Löfven då kunna säga, det bästa för landet. Det var det jag menade.
Den budgeten kommer säkert avvisas av den borgerliga riksdagsmajoriteten, men infria löftet att då avgå, låt talmannen fixa en expeditionsregering fram till valet.
Eller föreslå att Centerpartiet tar ansvaret ungefär som Folkpartiet hösten 1978, också ett knappt ett år före ett val. Budgeten kan bli en del av den socialdemokratiska valplattformen i 2022 års val som ett led i en långsiktig opinionsbildning .
Ombuden på höstens socialdemokratiska partikongress måste förstå att nu gäller partiets långsiktiga överlevnad. Partiet står inför stupet och det har sällskap med en rad systerpartier i Europa, flera har redan rutschat ned till politisk obetydlighet.
Det är inte självklart att det svenska partiet lyckas återvinna stöd för en reformistisk socialdemokratisk politik som verkligen vill förändra Sverige. Det görs inte i en handvändning.
Men att ta upp kampen, det är ändå det minsta man kan begära.
Se klart vad som hänt i Sverige under de senaste 20 åren.
Två av landets främsta experter på socialförsäkringar och välfärd, professor Joakim Palme och generaldirektör Daniel Barr konstaterade i en artikel för ett antal månader sedan: "Sverige är inte längre ett välfärdssamhälle".
Det var en hårdhänt utmaning för socialdemokratin, kan man tycka. Men från partiet och dess ledande företrädare hördes inte ett ljud. Ingen reaktion. Det är tystnadens närmast totalitära debattmetod som partiet lagt sig till med. Säger man inget har man ingenting sagt.
Vill partiet överleva måste man slå in på en ny kurs och våga tala om brister och vad man vill göra åt dem.
Det är mycket som behöver göras, arbetet är långsiktigt. Det kräver en bestämd opinionsbildning under många år. Ytterst handlar den om hur ojämlikheten och klimathoten skall bekämpas, hur kapitalets makt över våra liv skall pressas tillbaka och hur samhället bör förändras så att medborgare på nytt ska ses just som medborgare och inte som kunder.
Partiets aktiva politiker har avgörandet i sin hand. Förslag ligger redan på kongressens bord. Låt inte Löfvens regeringsmanövrar och ”det bästa-retoriken” fördunkla blicken och den politiska viljan.
Carl Tham, f.d.utbildningsminister (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.