Efter Metoo – nu måste vi kvinnor hålla ihop
Debattören: En snål och elitistisk feminism blir både svag och fattig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-10-15
DEBATT. I dag är det ett år sedan skådespelaren Alyssia Milano twittrade "If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem”.*
Trots att Tarana Burke många år tidigare startat Metoo-uppropet blev Milanos tweet söndagen 15 oktober 2017 inledningen på det som kom att bli en formidabel tsunami av vittnesmål från kvinnor runt om i världen. Inte minst i Sverige.
Mitt i sorgen och ilskan över berättelserna fanns också en glädje. En glädje i styrkan av att för varje berättelse orkar ännu en kvinna berätta sin. Glädje, styrka och gemenskap som växte till ett systerskap större än jag någonsin upplevt. Vi var många som delade känslan av att Det är nu det händer.
Vi skriver historia i vår tid och rubbar gamla ordningar så i grunden att de börjar rasa.
Viktigt med Metoo var också att det inte kunde kapas av rasister eller konservativa. Det var helt enkelt för stort. Det omfattade alla kvinnor – och alla män.
Jag är helt övertygad om att det inte går att rulla tillbaka Metoo. Allt för många kvinnor har förstått att de har rätt att sätta gränser långt tidigare än de tidigare trott och allt för många män har insett att de kränkte och passerat gränser trots att deras handlingar varit accepterade i den kultur vi levt i.
Metoo har förändrat, i grunden. Men samtidigt har den breda samlande glöden falnat under året. Antifeminismen syns allt oftare och allt tydligare. Från den mörkblå och blåbruna högern har det haglat förslag om begränsad aborträtt, sambeskattning, avskaffa pappamånader och så vidare. Allt inbäddat en biologistisk sörja som har som enda syfte att behålla kvinnors strukturella underordning.
Hos företrädare för den sansade högern och vänstern har försvaret varit allt för svagt. Jag är på riktigt rädd för en feministisk backlash.
Som vid alla slag är sammanhållning hos trupperna viktig, och storleken spelar roll. Om vi inte ska se kvinnors rättigheter rullas tillbaka krävs att vi är många som står enade för att både försvara vunna segrar och ta kampen för nya.
Paradoxalt nog riskerar hotet om backlash i stället att splittra. I sin iver att göra feminismen legitim i maktens rum så riskerar språket som används i genusvetenskapliga sammanhang läcka över i det vardagliga samtalet.
När det krävs av dig att du måste känna dig bekväm med att ifrågasätta könade pronomen för att få uttala dig stängs många kvinnor och deras liv ute.
Inte på länge har en samlad kvinnorörelse och ett starkt systerskap varit så viktigt som nu.
Inte minst krävs att arbetarklassens kvinnor får plats. Det är kvinnor med otrygga anställningar som har svårast att säga ifrån mot ovälkomna kommentarer eller händer på kroppen. De riskerar sitt jobb vid varje tafsning.
Det är kvinnor som inte kan bryta upp från ett dåligt äktenskap för att det saknas kötid eller pengar till insats. Det är kvinnor med låga löner som förväntas vara hemma längre med sina barn. Kvinnor som sedan blir den som också tar alla vabbningar, huvudansvar för hushållsarbetet och därför bara orkar jobba deltid. En snål och elitistisk feminism blir både svag och fattig. De viktigaste kvinnoliven glöms bort – som så ofta genom historien.
Om inte kvinnofientliga strömningar ska få fäste krävs ett tillåtande systerskap, ett systerskap som ger plats för alla våra verkligheter och för alla kvinnor – från Rosengård till Haparanda.
Precis det systerskap vi kände när MeToo exploderade i Sverige när vi tryggt kunde spegla oss i varandra. Låt oss ta vara på kraften i MeToo:s systerskap och bygga en öppen och tillåtande motkraft till patriarkatet och kvinnohatet.
Veronica Palm, feministisk debattör och författare till boken ”Systerskap”
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel