De rika blir rikare – de fattiga blir fattigare
Debattören: 2018 var ett bra år för dollarmiljardärerna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-01-24 | Publicerad 2019-01-21
DEBATT. Det har varit ett bra år för dollarmiljardärerna. Dessa cirka 2000 personers samlade förmögenhet är nu större än någonsin tidigare och växte med oerhörda 23 miljarder kronor om dagen mellan 2017 och 2018.
Samtidigt minskade den fattigaste hälften av jordens befolknings tillgångar med 4 miljarder kronor om dagen. Denna utveckling står i vägen för fattigdomsbekämpningen.
Perioden sedan finanskrisen har varit extremt gynnsam för världens dollarmiljardärer som nära dubblats i antal sedan 2008. Mellan 2017 och 2018 skapades en ny miljardär varannan dag.
Samtidigt har fattigdomsminskningen i världen tyvärr bromsat in och trots att fattigdomen minskat kraftigt de senaste decennierna lever fortfarande cirka halva jordens befolkning på under 50 kronor om dagen. Mellan 2013 och 2015 halverades takten i vilken människor lämnar fattigdom jämfört med tidigare år. I Afrika söder om Sahara ökar till och med antalet personer i extrem fattigdom.
För att illustrera hur stor ojämlikheten mellan de allra rikaste och de fattigaste är kan man peka på att endast cirka en procent av världens rikaste mans Jeff Bezos (grundare av Amazon) förmögenhet skulle räcka för att finansiera hela Etiopiens hälso- och sjukvårdsbudget, ett land där det bor 105 miljoner människor.
Priset på världens ojämlikhet syns överallt. Ett barn från en fattig familj i Nepal löper exempelvis tre gånger så stor risk att dö innan femårsdagen än ett barn från en rik familj. Barnadödligheten för mörkhyade barn i USA är den samma som för barn i Libyen, och dubbelt så hög som för vita barn.
En pojke från en rik familj i Kenya har en chans på tre att fortsätta in i högre utbildning medan en flicka från en fattig familj enbart har en chans på 250.
Samtidigt som de allra rikastes förmögenheter ökar snabbt betalar de i många fall en lägre skattesats än de gjorde tidigare, i vissa länder lägre än på hundra år. I rika länder har den högsta marginalskatten på inkomst sjunkit från i genomsnitt 62 procent 1970 till 38 procent 2014.
I utvecklingsländer är den högsta marginalskatten enbart 28 procent i genomsnitt.
De superrika gömmer dessutom bisarra summor, uppskattningsvis 70 biljoner kronor, från skattemyndigheter.
När de rikaste betalar mindre i skatt ökar inte bara ojämlikheten och samhällsklyftorna, det leder också till att alla andra får betala mer i skatt eller att välfärden underfinansieras.
Bara fyra procent av de totala skatteintäkterna i 78 länder (de som finns i OECDS skattedatabas) kommer från förmögenhets- och kapitalskatter.
Elva procent kommer från bolagsskatter, en skatt som sänkts kraftigt i många länder.
Resten kommer från inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och andra skatter på varor och tjänster, det är också dessa skatter som höjts.
Skatteansvaret kan till viss del sägas ha skiftat från de rikaste till övriga.
När stater kan få in rättvisa nivåer av skatt från de rikaste personerna kan de också satsa mer på offentliga tjänster som gratis sjukvård och utbildning och rent vatten. Få metoder är mer effektiva för att minska ojämlikhet och fattigdom.
Exempelvis tvingas 100 miljoner människor varje år in i extrem fattigdom på grund av sjukvårdskostnader. Brist på kostnadsfri utbildning har lett till att 262 miljoner barn inte går i skolan och till att många tvingas sluta i förtid.
Brist på rent vatten leder till sjukdomar och tar extremt mycket tid i anspråk som annars kunde ha lagts på att öka människors inkomster. Exempelvis sparar kvinnor i delar av Zimbabwe hela fyra timmars arbete varje dag om de får tillgång till rent vatten nära hemmet. Tid de kan lägga på att lyfta sig själva och sina familjer ut fattigdom.
Vi på Oxfam menar att ojämlikheten måste minska för att fattigdomen ska kunna besegras. Beskatta de rikaste, sätt stopp för skatteflykt och satsa på att göra offentliga tjänster tillgängliga för alla.
Företag måste ta sitt ansvar för att människorna de och deras underleverantörer anställer har löner som går att leva på. Vi kan alla spela en roll genom att kräva detta av våra politiker och företagen vi handlar av.
Robert Höglund, kommunikationschef Oxfam Sverige
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.