Narkotikapolitiken en etisk härdsmälta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-09-29
Magnus Linton: Den svenska linjen har bidragit till den höga dödligheten
REPLIK. AT-läkaren Nils Littorin, krönikör i stalinistiska Proletären och styrelsemedlem i Riksförbundet narkotikafritt samhälle, drar utifrån recensionerna av mitt reportage "Knark – en svensk historia" slutsatsen att boken innehåller ”felaktigheter om narkotikadöden” (Aftonbladet och Proletären 24/9).
Hade Littorin läst boken i stället för dess recensioner hade han lätt sett att några generella svar angående den alarmerande dödligheten inte ges, men att en av många delförklaringar är de absolutistiska dogmer som i snart fyrtio år underhållit den svenska myten om att ett narkotikafritt samhälle både kan och bör förverkligas.
Eller som Bengt Svensson, professor i socialt arbete och landets ledande forskare om narkotikamissbruk, uttrycker det efter att han som representant för Sverige på en internationell konferens ombetts fylla i ett formulär om vilka åtgärder Sverige vidtagit för att förhindra överdoser: ”Som representant för Sverige var det skrämmande enkelt. Det var samma svar på allt: Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Vi gjorde absolut ingenting. Ute i Europa är det ju så självklart att man ska använda all upptänklig kreativitet till att rädda människor och förhindra att de dör. Men här gör vi ingenting.”
Flera år och hundratals lik senare var de svenska underlåtelserna intakta och Svensson tvingades ställa sig frågan: ”Kanske ses varje död narkoman som ett steg närmare det narkotikafria samhället?”
Littorin vill nu dribbla bort denna historiska skuld på känt manér; dödlighetssiffror kan inte jämföras mellan länder, underhållsprogrammen ”läcker” vilket är det egentliga skälet till den ökande dödligheten och varje invändning mot Sveriges narkotikapolitiska förträfflighet syftar till att ”kratta manegen för en mer drogliberal politik”.
Att siffror, även om statistiska brister förvisso kvarstår, inte kan jämföras är inte sant. I själva verket har en av EMCDDA:s centrala uppgifter varit att just harmonisera statistik och skapa jämförelsematerial – men den saken spelar på just denna punkt ingen roll: i Sverige har narkotikadödligheten gått upp ända sedan svenska politiker lovade verkställa det narkotikafria samhället, vilket gör underlåtelsesynderna i fråga om skadelindring och överdosprevention till en etisk härdsmälta helt oberoende av jämförelser med andra länder.
Att fler av dem som i dag dör har metadon eller buprenorfin i kroppen än tidigare är korrekt, men av det följer inte – vilket Littorin tycks tro – att de har dött av metadon eller buprenorfin. De egentliga dödlighetsmönstren återstår att utreda men mycket tyder på att ett ökat blandmissbruk där opioider allt mer kombineras med bensodiazepiner och alkohol spelar en avgörande roll.
Att Littorin använder Björn Johnsons och Torkel Richerts forskning för att staga upp sin övertygelse om det narkotikafria samhällets nödvändighet är mer komiskt. Båda hör, utifrån just den slående tydligheten i deras egen forskning, till landets främsta försvarare av underhållsbehandling och skadelindring.
Bortsett från ovanstående fel är det mycket välkommet att allt fler perspektiv, även marxist-leninistiska, läggs på förståelsen av dödlighetens utveckling och den svenska narkotikapolitikens misslyckande.
Min bok har inga heltäckande ambitioner utan vill bara föra fram aspekter ingen tidigare sett eller diskuterat, däribland en rad problem med precis den underhållsbehandling Littorin förfasar sig över – men framför allt är det ett reportage om den svenska narkotikafrågans till synes ändlösa nationalistiska och populistiska kvaliteter.
Magnus Linton
Författare till "Knark – en svensk historia" (Atlas 2015)