Det kostar mycket att vara fattig i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-03-23 | Publicerad 2015-03-20
”Anna”: Fattigdomen finns överallt – vi måste prata mer om den
Jag skulle vilja börja med att presentera mig, men av respekt till mina barn så avstår jag. För fattigdom och utsatthet blir något som man skäms över. Man känner sig skamsen och mindre värd. Av denna anledning vill jag inte att mina barn skall känna sig utpekade.
För min familjs del startade allt 2003 när vi efter ett hatbrott riktat mot oss tvingades till ett liv med skyddade identiteter. Innan dess hade vi tagit mycket för givet, så som dem flesta av oss gör.
Det följdes av flera år med återkommande uppbrott, eftersom vi blev spårade. Det kostade mycket varje gång och vi hade inte längre råd med semestrar och sånt, utan vi gladdes istället åt utflykter och mysiga tv-kvällar. Vi lärde oss också att uppskatta det stora i det lilla.
Mellan 2013 och 2014 var jag svårt njursjuk, vilket helt slog familjens ekonomi i spillror eftersom jag också var ensamstående. Mitt skuldberg började växa och obetalda räkningar blev ett allt vanligare inslag i vår vardag. Resultatet blev flera betalningsanmärkningar.
Vi tvingades till försörjningsstöd, helt och hållet på socialtjänstens villkor.
Jag har akademisk utbildning och hade tidigare haft turen att aldrig sakna arbete, jag har alltid försörjt oss. Men bemötandet från socialtjänsten gjorde att jag för första gången förlorade min självkänsla. Innan dess hade jag alltid varit en krigare.
I dag har vi inte ens ett eget hem – med betalningsanmärkningar kan jag inte kan få en lägenhet. Så vi bor inneboende, mina barn och jag. Det gör mycket ont, att inte ha ett hem och en trygghet.
Även de enklaste sakerna blir väldigt dyra och komplicerade som fattig. Under min tid som sjuk vara det ofta jag inte hade råd att ta ut min livsviktiga medicin – ett konto på apoteket är också omöjligt med anmärkningar. Så även den fysiska hälsan blir faktiskt en klassfråga. Alla i Sverige har inte råd att ta hand om sin hälsa, så är det faktiskt.
Jag umgås allt mer med tanken på att jag och min familj måste lämna Sverige, för att vi helt enkelt inte får en chans till ett normalt och värdigt liv här.
Jag skriver den här debattartikeln med hopp om att väcka en debatt om fattigdomen i Sverige. Den finns överallt och den är skoningslös.
Vi måste börja debattera detta stora samhällsproblem. Vi måste börja våga ifrågasätta socialtjänstlagen, vi måste debattera hur vi kan skapa ett säkrare samhälle för dem alla som faller utanför samhället på grund av betalningsanmärkningar.
I mitt yrke har jag hjälpt många klienter till ett bättre och rättvisare liv. Detta skänker ofta tröst i min egen utsatta situation. Men jag har inte lyckats att rädda mig och min familj från vår ekonomiskt mycket utsatta situation. Från fattigdomen helt enkelt.
Är detta det Sverige vi vill ha? Som utestänger och bestraffar, och som inte ger människor en chans till en framtid.
Jag uppmanar vår regering att bygga ett säkrare samhälle för utsatta. Att människor inte bara ska dömas efter sin kreditvärdighet.
Min familj blev för 12 år sedan flyktingar i vårt eget land. Vår förföljelse och vår tragedi är inte någonting att avhandla här, men vi förlorade allt. Det största av allt: vår framtid.
Anna
(Anna heter egentligen något annat men vill av hänsyn till sina barn vara anonym. Redaktionen känner dock till hennes verkliga identitet.)