Ni göder statskassan med nya tv-skatten

Skattebetalarna: Våra skattepengar ska inte bekosta SVT:s kärleksprogram för präster

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-11-25

helskärm

DEBATT. Nästa år smyghöjer regeringen skatten med över en halv miljard i samband med att den nya Public Service-skatten införs. Med undantag för Sverigedemokraterna, tycks en enig riksdag inte se några som helst problem med detta. Varken med att tvinga medborgarna att finansiera ett public service-utbud som alltmer liknar de kommersiella kanalernas, eller att Sveriges höga skatter nu blir ännu högre. Det är allvarligt.

Förra veckan beslutade riksdagen att ersätta TV-avgiften med en ny public service-skatt, den så kallade SVT-skatten. Den nya skatten motsvarar en procent av inkomsten med ett maxtak på 1 300 kronor per skattebetalare. Man kan tycka att det borde bli billigare när alla tvingas betala och Radiotjänst inte längre måste samla in pengarna. Men det blir det alltså inte.

För ett normalhushåll höjs avgiften för public service i stället med 200 kronor. Totalt väntas SVT-skatten dra in 9,1 miljarder kronor. Det är nästan en miljard mer än de 8,2 miljarder som public service kostade 2018. Men anslagen till public service ökar ”bara” med 200 miljoner nästa år. Resten, nästan 700 miljoner, går rakt in i statskassan.

Det går att argumentera för att i valet mellan en tv-avgift och en skatt, är det senare ändå rimligare, om nu riksdagen anser att det är en statlig angelägenhet att finansiera public service.

Men det finns två stora problem.

• Det första är att man, genom att börja med finansieringens storlek, spänner kärran framför hästen. Det naturliga hade varit att börja med att diskutera vad staten med skattemedel ska medverka till att finansiera. Det handlar trots allt om 8 miljarder kronor.
• Det andra problemet är att det är högst oklart hur mycket av pengarna som verkligen går till genuin public serviceverksamhet och hur mycket som går till rent kommersiell, eller i varje fall icke-kvalitativ, verksamhet.

Förespråkarna av SVT-skatten menar att alla borde vara med och bidra, eftersom public service är avgörande för demokratin och en central del i granskningen av makten. Men i praktiken har det tyvärr blivit tvärtom. Det är bara en liten del av alla miljarder som public service-bolagen får varje år som går till kvalitetskultur, nyheter, granskning, fakta- och samhällsprogram.

Hur liten andel vet vi faktiskt inte eftersom public service-bolagen inte har krav på sig att redovisa hur de använder pengarna. Inte ens Riksrevisionen har full insyn i hur SVT och Sveriges radio spenderar skattebetalarnas pengar. Men vi kan nog alla se hur public service-bolagens utbud allt mer liknar de kommersiella aktörernas sändningar både till form och innehåll.

Ett smalare och vassare offentligt finansierat utbud, med tydliga krav på allsidighet och kvalitet, hade varit lättare att acceptera. Men det är i ärlighetens namn svårt att förstå varför vi ska tvingas betala skatt för att SVT ska göra kärleksprogram för präster, bantningsprogram för hundar och köpa in engelska antikrundan.

De – fram tills nyligen samtliga Sveriges riksdagspartier – som vill använda skattebetalarnas pengar för att finansiera konkurrenter till befintliga, privata medier och tvivelaktiga underhållningsprogram har bevisbördan för att pengarna gör bättre nytta där än i välfärdens kärna eller medborgarnas egna plånböcker.

Ett första steg vore att ge såväl Riksrevisionen som medborgarna insyn i och möjlighet att granska hur Public Service använder våra skattepengar.

Christian Ekström, vd, Skattebetalarna

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.