”Det var väl ett gäng utlänningar förstås”
Lisa om polisers ansvar
Vissa poliser beter sig uppenbarligen som svin. Några skrävlar om att slå sönder knäna på apajävlarna i Rosengård. Ett par andra skojfilmar en knarkare de fått med sig från psykakuten, och mms:ar sin kollega. Ett nyutexaminerat piketgäng fotar nakna vapenövningar på fyllan.
Så vad händer?
Jo, alla ärenden skickas vidare till chefåklagare på riksenheten för polismål, Krister Augustsson, och så ligger de på hans skrivbord under en smakfull akademisk kvart. Sedan kommer han fram till att allt är helt okej. Typ det är okej att säga att apajävlarna skall slås sönder, för ingen av poliserna sade det ju direkt till apajävlarna. Och eftersom knarkaren var hög så kunde man inte så gott veta ifall han var med på noterna eller ej. Et cetera. Chefåklagaren lägger ned allt, skitsamma vad det gäller.
Om Krister Augustsson vill jag säga att han är en enfaldig, äcklig sopa, jag vill verkligen spy ned hans fula lilla bögskrivbord. Och ja, jag antar att det är okej att säga så eftersom jag inte riktar det direkt till honom? Jag går runt här och säger saker som inte skall tas på allvar helt enkelt, det är min interna jargong bara, lite på skoj.
För kanske sex, sju år sedan så hjälpte jag några kompisar med en musikfestival. Min duffel blev stulen backstage, ihop med min cd-spelare och en rårörd blandskiva.
Det var mitt i vintern och jag gick jacklös till polisstationen som låg tio minuter därifrån. Anmälde brottet hos en trög konstapel.
"Ja den där kan du nog inte räkna med att få tillbaka", sade han, "det var väl ett gäng utlänningar förstås".
"Va?", sade jag.
"Jamen det vet du väl hur de är", sade han.
"Nej, det vet jag inte", bjäbbade jag emot.
Han suckade djupt och knep sin korkade näbb.
Grejen var att det är klart att jag vet vad han menade, det var säkert utlänningar, vad fan. Men sådär skall inte polisen säga till mig. De skall vara proffsiga.
För att vara snut är att representera samhället, och det medför ett ansvar. Så snart man tagit på sig polisuniformen så måste man stå över sig själv. Privat kanske man är en halvalkad bingolottorasist som tillbringar sin fritid med att utveckla diabetes i all ensamhet medan man hårdhatar allt med svart hår, men det får man knipa käft om när man är på jobbet. Det är inte okej att raljera om apajävlar i Rosengård, det är inte okej att spexa ihop ett klipp om en missbrukare, det är inte okej att filma homofobiska sketcher. Det är inte okej att bara anta att min duffel stulits av en blatte.
Att inget händer när poliser beter sig illa vittnar om en inkompetent chefsåklagare och en poliskår som inte har greppat vikten av sin roll.
Och ursäkta men jag skiter väl i hur FEL och SKAKANDE de högsta cheferna tycker att det saker är. GÖR NÅT ÅT DET, så kanske jag tror er.
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.