80-talister är som Brangelinas biologiska barn
Lisa Magnusson om en generation det är svårt att älska
Jag pratar med en vän. Hon mår dåligt för att hon börjat bry sig så mycket om saker, det känns ovant och otäckt för henne. Jag försöker vara snäll och förstående men egentligen är jag avundsjuk. Tänk om skiljeväggen mellan mig och världen kunde tunnas ut från glas till typ bultande hinna! Jag säger till henne att det är bra och oändligt är vårt stora äventyr och liknande saker, men jag har ingen aning om vad jag snackar om.
Själv tycker jag att väldigt lite spelar nån roll egentligen. Och så är det nog för många av mina generationskamrater. Vi har inte behövt kämpa för något, så inget har något värde. Vi föddes till en värld som är så välmående att den inte behöver oss, och eftersom vi inte är behövda mår vi halvpissigt. Det är otacksamt av oss, men vad skall vi göra? Det finns så mycket plats för oss och ändå finns där ingen plats alls.
Jag läste i nån skvallertidning om Angelina Jolie. Ett fiskkäftat självbelåtet världssamvete är hon. Det här decenniets Bono. Fast istället för en bakgrundssamarit som ser ut att heta The Egg men heter The Edge har hon värsta hunken och typ 1000 adoptivbarn från olika världsdelar. De har ett biologiskt barn ihop också, hon och hunken, och i skvallertidningen stod det att Angelina inte tycker om det biologiska barnet eftersom det inte är nån överlevare utan liksom bara fötts in i välstånd. Så otacksamt, så bortskämt är barnet att det blir svårt att älska det.
Precis som jag och mina generationskamrater. De som byggde Sverige är så jävla sura på oss, för vad har väl vi nånsin gjort för det här landet, va va va? Vi lever alla på bidrag men ingen av oss bidrar med något, tycker de. Och om mejlen jag får efter varje krönika är en måttstock skulle 99,99% av oss inte ens klara det där språktestet för medborgarskap som Folkpartiet suktade efter. Är vi nåt slags dysfunktionellt dampig & dyslektisk jätteproppen Orvar del 2? Det tror jag inte. Vi är inte bortklemade på det sättet.
Nej, mänskan är ett flockdjur. Hon vill ha en plats och en uppgift, hon vill känna sig behövd, annars blir hon deprimerad. Problemet är att den värld vi 80-talister föddes till inte berett oss mer än pestiga 3:e-hands-lyor, 3:e generationens p-piller, prozac och praktikplatser. Sådant ser stjärterummet ut. Hur det står till med hjärterummet vill jag inte ens tänka på. Men jag mår illa vid tanken på att det finns mänskor som levat flera decennier längre än jag och fortfarande är så okloka och oempatiska och allmänt ogina att de på riktigt tycker att det vi mest behöver ett kok stryk så att vi skärper till oss.
Veckans bästa:
Påsken. Jag är för alla högtider som innebär godis.
Veckans sämsta:
Att Charlotte Perelli kammade hem schlagern. Fel låt vann!