Hög tid att uppdatera bilden av glesbygden
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-03-16 | Publicerad 2015-03-13
Debattören: När kommer tv-serien som visar det moderna Bergslagen?
Varför alla dessa mörka, otidsenliga och svarta skildringar av Bergslagen? På bästa sändningstid lyckas SVT:s ”Uppdrag granskning” ta död på bruksorten Grums. Reportagets dramaturgi och vinkel var bestämd i förväg. Nyanser och motbilder fick inte plats mer än i marginalen. Schablonerna haglade. Och inte blir jag särskilt klokare av Nils Hanson, ansvarig utgivare, svar till kommunalrådet i Grums som publicerades i Aftonbladet häromdagen. ”Vi gör inte anspråk på sanningen om Grums.” Ungdomsarbetslöshet, droger och självmord är stora samhällsproblem som kräver en helt annan seriositet än vad reportaget kunde leva upp till.
Det är samma situation när populärkulturen gör sina spaningar åt samma håll. Nu närmast i fantasyfilmen ”Cirkeln” och i SVT:s serie ”Jordskott”. Båda utspelar sig i ett mörkt, mystiskt och smått skrämmande Bergslagen med tomma gator och öde brukskåkar som scenografi.
I ”Cirkeln” är huvudpersonerna tonårshäxor med magiska krafter som måste samarbeta för att rädda världen. Skådespelarna är hämtade från ett helt annat universum, knappast från Bergslagens små samhällen.
I ”Jordskott” framställs karaktärerna som smått bisarra individer. En del går klädda i säck och aska, tvättar sig aldrig, har hemlig identitet. Ingen pratar dialekt. En ödelagd vindpinad skrotgård får symbolisera Bergslagen som en öde ruin, ett slags kyrkogård för det postindustriella samhället. Ett hopplöst förlorat landskap med kvarboende invånare som tycks ha mer kontakt med skogsväsen, tomtar och troll än med sina egna grannar.
Den stereotypa föreställningen är som huggen i sten. Bergslagen tycks alltid ha framtiden bakom sig och dess invånare stämplas som samhällets förlorare. Schablonen är lätt att exploatera när man ska skapa Twin Peakskänsla i en svensk tv-dramaproduktion.
Det finns motbilder. Varför skildras exempelvis inte den stora och vitala punkvågen i en lång rad industrisamhällen i Bergslagen? Det som slutligen kulminerade i The Hives med Pelle Almqvist som frontperson, ett band med internationell ryktbarhet.
Det moderna Bergslagen har flera globala industrier, exempelvis ABB i Ludvika. Här finns sannolikt fler civilingenjörer per capita än på Östermalm i Stockholm. I Dan Anderssonland Säfsen återfinns ett av de större turistmålen utanför fjällvärlden.
Gruvbrytningen av metaller och mineraler pågår ännu. I Garpenberg har Boliden AB en pågående investering på 3,9 miljarder kronor. I Bergslagen bor trots allt uppåt en kvarts miljon invånare i olika samhällsklasser.
Varför skriver ingen ett filmmanus om vanliga knegare som strävar på med sina liv, där ”kärleken går på billigt vin”, för att låna ett citat ur Ted Ströms klassiska låt ”Vintersaga”? Var hittar vi Lars Molins arvtagare? Jag sätter mitt hopp till kvinnorna i filmbranschen: Maria Blom och Gabriela Pichler.
I ”Jordskott” förnimmer man en känsla av skrämmande urskog trots att vi inte har någon kvar. Mördare och våldsmän håller inte till bland björk, gran, tall, sten och mossa. Sannolikheten att träffa på ett rovdjur, varg eller björn, är försvinnande liten. Då löper du större risk att råka illa ut i en krogkö i städerna.
Jag är som sagt innerligt trött på den här stereotypa schablonbilden. När Norrland skildras på ungefär samma fördomsfulla sätt brukar protesterna vara högljudda. Varför nöjer sig bergslagsborna med att bli skildrade på det här sättet? Rör det sig om ett kollektivt dåligt självförtroende? Saknar vi egen kreativ kraft? Jag väntar på svar.
Ulf Lundén
(En längre variant av denna text har tidigare varit publicerad i Dalademokraten.)