Sjuka tvingas att jobba av Försäkringskassan
Läkare och experter i vården: Katastrofala följder – läkarintyget måste få större tyngd
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-04-26
DEBATT. Försäkringskassans hantering av sjukskrivna måste ändras. Utöver att processen inte är rättssäker så blir konsekvenserna ofta ödesdigra för sjuka medmänniskor.
Samhällsvetenskaplig forskning om sjukförsäkringen och en rad statliga utredningar och rapporter har visat att många har utförsäkrats på felaktiga grunder.
Inte minst gäller detta människor med utmattningssyndrom, som är den grupp vi har specialistkunskap om. Här har Försäkringskassan berövat många medborgare det de har rätt till enligt lag, ekonomisk ersättning vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom.
Dessa individer har inte gjort annat än jobbat och slitit och betalat sin skatt i den fasta förvissningen om att de skulle få hjälp av samhället vid sjukdom. Efter avslag får de i stället många gånger leva på besparingar, på sin partner, sälja av egendom och i vissa fall slutligen söka försörjningsstöd hos kommunen.
Så skapar glappen i välfärden en ny grupp fattiga.
Från ett medicinskt perspektiv ser vi att konsekvenserna kan bli katastrofala för den enskilde. Många av de som blir av med sin ersättning klarar inte av att utföra arbete i någon form. Många blir klart försämrade av kontakterna med Försäkringskassan, som leder till stress och ekonomisk press.
Vissa tvingas att återgå i arbete, men över tid så är det inte ovanligt att dessa drabbas av återfall i sjukdom, då de helt enkelt tvingats arbeta innan deras rehabilitering var klar.
På pappret ser det ut som att folk kan arbeta och att färre blir sjuka, men våra erfarenheter visar att det snarare handlar om att människor tvingas jobba, oavsett hur hållbart detta är i längden.
De regeländringar som har aviserats av regeringen kommer inte åt problemet. Det är bra att den som är sjukskriven längre än ett halvår kan få mer tid på sig för att få tillbaka sin arbetsförmåga och att regeringen har ändrat uppdraget till Försäkringskassan.
Men dessa ändringar räcker tyvärr inte för de svårast sjuka. Och det är fortfarande osäkert hur det kommer att fungera i praktiken. Grundproblemet är nämligen att Försäkringskassan i praktiken getts en oinskränkt makt att överpröva läkares bedömningar. Deras ord väger tyngre än den samlade läkarvetenskapen.
Det är ställt utom allt tvivel att läkarnas intygande i sjukförsäkringen måste värderas högre.
Här konstrueras märkliga regler om hur ett intyg ska kunna läsas och förstås av en icke-medicinskt utbildad – som dessutom med ett pennstreck kan förklara patienten fullt arbetsförmögen tvärtemot läkarens inrådan, utan att behöva förklara varför.
Vi har ett system där expertisen – i det här fallet läkarkåren – inte har tolkningsföreträde. Inom andra sektorer skulle det vara otänkbart, vid brobygge till exempel skulle man aldrig ifrågasätta eller underkänna ingenjörernas beräkning av hållbarhet.
Så länge läkarintyg krävs för sjukpenning bör detta intyg tillmätas en större tyngd. För att handläggaren ska kunna gå emot läkarens intyg borde minst ett avstämningsmöte hållas med alla inblandade parter för samsyn.
Resultatet av mötet bör kunna överklagas till annan instans än Försäkringskassan.
Läkare följer ofta sina patienter länge och känner till deras hälsotillstånd. De vet huruvida patienterna är förmögna att arbeta eller inte. Läkare skriver inte sjukintyg lättvindligt utan gör det när läkarexpertis och erfarenhet säger att det inte finns någon annan utväg.
Intygen ifrågasätts och handläggaren begär kompletteringar in absurdum. Detta har ökat och kräver numera ett oerhört merarbete för sjukskrivande läkare som dessutom inte riktigt vet hur intyget ska formuleras då handläggarens kompetens och erfarenhet inte framgår.
Här finns också anledning att påpeka att den ofta omfattande tid som arbetet med att skriva dessa kompletteringar tas direkt från patientarbetet.
Det handlar i dag om en stor grupp patienter som måste få upprättelse och få tillbaka sin sjukpenning. I slutet av 2020 var det över 2 000 personer varje månad som fick avslag efter 180 dagar. Många har i dag försörjningsstöd och är samtidigt sjukskrivna.
Hanteringen av dessa patienter undergräver förtroendet för socialförsäkringen. Särskilt stort är problemet när det kommer till psykisk sjukdom.
Den innefattar ofta komplexa problemställningar, som till exempel att samsjuklighet med andra sjukdomar är vanligt och ändrar prognosen. Den kognitiva nedsättningen måste värderas. Allt kräver specialkunskap och erfarenhet.
En läkare som följt sin patient har goda förutsättningar att bedöma förmågan att klara en viss belastning över tid.
Sjukdomspanoramat har ändrats men systemet har inte hängt med. Psykiatriska diagnoser har ökat och är i dag den vanligaste diagnosgruppen bland pågående sjukfall. De utgör 53 procent av sjukfallen bland kvinnor och 42 procent bland män.
Ökningen beror på stressutlöst sjukdom. Vi har ett försäkringssystem som inte är anpassat för sjukdomar som leder till långvarig sjukskrivning och med funktionsproblem som stresskänslighet, uttröttbarhet och kognitiv nedsättning.
Den som är sjukskriven på grund av långvarig skadlig stress och förlorar sin försörjning, blir ännu sjukare på grund av Försäkringskassans iver att ge avslag och kommer därför kanske aldrig tillbaka till arbetslivet igen.
Myndigheterna har traditionellt sett stor makt i Sverige – vilket kan vara bra – men nu är det dags för Försäkringskassan att prestigelöst öppna sig för läkarnas specialistkompetens.
Anja Beno, Doktorand, specialistläkare i Allmänmedicin, Institutet för stressmedicin, Göteborg
Aniella Besèr, leg psykolog, specialist arbetslivets psykologi, specialist klinisk psykologi, Stressrehab FOU, Karolinska institutet, Danderyds sjukhus
Anna-Maria Ekbäck, överläkare, Stressrehabilitering, Arbets- och beteendemedicinskt centrum, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Kristina Glise, med dr, överläkare, Institutet för stressmedicin Göteborg samt TINA-mottagningen Billdal
Arja Lehti, överläkare, Stressrehabilitering, Arbets- och beteendemedicinskt centrum, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Maria Rönnmark-Semrén, överläkare, Stressrehabilitering, arbets- och beteendemedicinskt centrum, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Alexander Wilczek, psykiater, med dr, Karolinska institutet, psykiatriska kliniken, Ersta sjukhus, Stockholm
Marie Åsberg, professor emerita, Stressrehab FoU, Karolinska institutet/Danderyds sjukhus
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.