Meningsfullt agerande lindrar klimatångest
Klimatpsykologerna: De flesta förnekar eller blir rädda av klimathotet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-08-18 | Publicerad 2021-07-28
DEL 3 AV 14 I DEBATTSERIEN NÖDLÄGE
Hav som brinner, hela städer som raderas på en dag i vilda skogsbränder och människor som dränks av forsande vatten är skrämmande nyheter som vi kommer att möta allt mer. Ekosystemen, ekonomin och vår hälsa verkar just nu tävla på nyhetssidorna om vad som lever farligast.
Och när vi möter den här sortens information är det vanligt att reagera på ett av två sätt. Det första är att slå ifrån sig, för att man helt enkelt inte orkar bära så mycket lidande på samma gång. Det är särkilt vanligt om hotet upplevs som en bit bort, gällandes någon annan.
Och det andra är förstås att oroa sig, bli rädd, arg, eller ledsen. Det som brukar kallas för klimatångest.
Men för att hantera klimatångest behöver vi inte bara gå i KBT för att hantera våra känslor (med undantag för de som mår ohållbart dåligt). Klimatångest är en känsla som är här för att få oss att agera, och som är värd att ta på största allvar.
Det är svårt att må bra i en värld som är hotfull, även om man kan ha en hög livskvalitet samtidigt som man är oroad och frustrerad. Det är situationen som måste ändras, och i klimat- och miljöfrågan betyder det att vi behöver bygga en hållbar framtid, ett raskt steg i taget.
Grubblande och att fastna i smådetaljer kan göra situationen värre när man lider av klimatångest. Forskning visar att de bästa sätten att hantera sin klimatoro är att dels 1. få stöd av andra och 2. att engagera sig för något som känns meningsfullt och som ger hopp.
Men när de stora frågorna blir överväldigande hemfaller vi lätt till det vi kan greppa och kontrollera. Och det som ligger närmast är ofta att ändra på våra egna liv genom större eller mindre handlingar.
Ett exempel är att lämna bilen hemma några gånger, sopsortera mer noggrant och samtidigt kanske tänka tröstande tankar som “Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. På så vis är var och en är utlämnad att forma sin egen handlingsplan.
Så här har vi som grupp tagit oss an hållbarhetsfrågorna i flera decennier nu. En stor majoritet i världen är villig att agera för en hållbar framtid. Men utsläppen fortsätter ligga på ohållbart höga nivåer, haven fiskas ur och förstöras, miljögifter sprids i naturen. Hur hänger det ihop?
Problemet är att många inte vet vad vi verkligen skulle behöva göra för att skapa en snabb förändring. Och det finns inte mycket forskning som kan visa att individfokus och konsumentmakt leder till snabb och omfattande systemförändring.
Historien tyder i stället på att det ofta är kollektiva rörelser som driver på såväl politisk som teknisk förändring. De handlingar som har störst effekt på individplanet verkar vara bland annat att kontakta politiker, skriva medborgarförslag, eller engagera sig i en miljögrupp och på så vis skapa samarbeten mellan sektorer och organisationer för ökad påverkanskraft och möjlighet till storskalig förändring.
Att minska våra ekologiska fotavtryck ska vi också ägna oss åt. Det är ett bra sätt att förbereda sig inför en osäker framtid och det ger en trygghet att få uppleva att livet fungerar väl utan kött, flyg och storkonsumtion. Dessutom ger det trovärdighet i samtal om klimatfrågan. Hyckleri ska inte underskattas som motivationssänkare.
För ett vanligt problem som uppstår i lusten att förändra är konflikter med de som tycker olika. I rädsla och skräck är det svårare att övertyga andra, särskilt de som fortfarande befinner sig i fasen där de slår ifrån sig. Det bästa vi kan göra då är att acceptera att samtal för förändring behöver innehålla empati och tålamod.
Ställ frågor snarare än att undervisa. Och minns också att de som är allra svårast att övertyga är de som är djupast i sin förnekelse. Det är lättare att motivera tio vänner som är halvöppna för förändring, än den som är allra mest stängd. Det kan vara klokt att lägga sin energi och empati på de enklare samtalen. Och att söka upp bekanta som redan har engagerat sig är inte bara strategiskt, utan fungerar också stödjande.
Att lösa ett gemensamt, komplext problem på individnivå är som att försöka släcka en skogsbrand genom att alla öser lite här och var med varsin vattenhink. Att göra förändringar i sitt eget privatliv ger en bra känsla av att göra det som är rätt - men maktlösheten inför ett handfallet ledarskap hanterar vi bäst gemensamt.
Ska vi få till den storskaliga förändring som krävs behöver tillvägagångssättet vara 1. organiserat och synkroniserat 2. riktat så tidigt i kedjan som möjligt, mot produktionen, politiken och lagarna.
Och det fina är att att engagera sig så ju också är att agera på ett sätt som brukar lindra klimatångest. Att göra saker tillsammans är för flockdjuret människan mer lugnande och belönande än att kämpa i ensamhet.
Så nästa gång du känner oro för vår gemensamma framtid kan du fråga dig själv i vilket sammanhang som du kan samarbeta, problemlösa och påverka tillsammans med andra. Både för andras trygghet – och för din egen.
Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson, legitimerade psykologer, aktiva i Klimatpsykologerna och författare till boken ”Klimatpsykologi”.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.