Vill socialdemokratin någonting alls numera?
S-debattörer: Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-09-07
DEBATT. Förhandlingar inför höstens statsbudget pågår in i det sista. Januaripartierna ställer tydliga krav och gör utspel kring vad de vill åstadkomma.
Utom vi socialdemokrater vill säga.
Vi talar i mer allmänna ordalag om vad vi vill åstadkomma i förhandlingarna. Vi säger nej till vissa föreslagna skattesänkningar, vi vill genomföra en höjning av den allmänna pensionen som pensionsgruppen varit överens om, vi säger att vi vill satsa på äldreomsorgen. Och vi talar om en “historisk” satsning på 100 miljarder kronor, men det är något oklart hur många av dessa som är nya respektive redan utlovade budgetförändringar. Det ska vara välfärden, jobben, tryggheten och klimatomställning.
Men till vilka skarpa förslag säger vi ja? Har vi till och med några ”deal breakers”?
Bakgrunden till vad vi ser som socialdemokratins passivitet är möjligen en kommunikationsstrategi. Stefan Löfven ska vara den “vuxne i rummet” som “sitter still i båten” och söker förnuftiga kompromisser ”i mitten”. Socialdemokratin tar ansvar och håller ordning och reda, inte minst i statens finanser och vill bygga ett starkare samhälle.
Det finns ett avgörande problem med denna kommunikationsstrategi. Socialdemokratin har inte haft möjlighet att ta särdeles mycket ansvar eller hålla ordning och reda på någonting i Sverige sedan 2006.
En solid högermajoritet i riksdagen styr över både statsbudget och lagstiftningsarbete. I sjukvårdsregionerna, bland annat i Stockholm, styr de borgerliga sedan länge. De allt färre socialdemokratiskt styrda kommunerna är de som drabbas hårdast av avindustrialisering i finanskapitalismens spår, urbanisering och åldrande befolkningsstruktur.
Det socialdemokratin har är ett antal regeringspositioner. Partiets ledande företrädare är mest att likna vid statstjänstemän. De saknar makt att påverka samhällsutvecklingen genom verkligt politiska beslut. Men ändå tycks som att de ska framställas som de som tar politiskt ansvar för landet.
Det är märkligt att söka axla ansvar för sådant man inte kan påverka. Det är faktiskt sådant som små barn ägnar sig åt i en viss utvecklingsfas – psykologer använder ibland begreppet “omnipotens” för att beteckna beteendet.
Många, starka röster i arbetarrörelsen har varnat alltsedan januariavtalet ingicks för att socialdemokratins egen profil, våra egna idéer, grumlas av att inneha regeringspositioner men inte särdeles mycket regeringsmakt. Vissa tänkte sig att det skulle gå att få fram ett tydligt partibudskap ändå, men har sannolikt blivit besvikna.
Värre blir det av att budskapet som når ut i sak är fullt av självmotsägelser.
När vi säger att bristerna i äldreomsorgen varit mycket allvarliga och att tiden är kommen för rejäla satsningar, menar vi samtidigt att det har varit alldeles fantastiskt att amortera på statens upplåning de senaste åren. Dessa två budskap går naturligtvis inte ihop.
Vad än värre är; det är inte vi som har styrt över vare sig äldreomsorgen eller statsbudgetens bidrag till kommuner och regioner som utför äldreomsorg respektive sjukvård. Budgeten har styrts av en borgerlig riksdagsmajoritet.
Det är företrädesvis allianspartierna och Sverigedemokraterna som ska stå till svars för bristerna i svensk äldreomsorg, avsaknad av beredskapslager och försvagad samordning i svensk statsförvaltning.
De ekonomiskt vanvettiga amorteringarna på en för låg offentlig upplåning i en tid av akut klimathot, omfattande bostadsbrist, extrem befolkningstillväxt och dramatisk befolkningsstrukturförändring får tyvärr också vår partiledning ta ansvar för eftersom man har stått fast vid det finanspolitiska ramverket som inte tagit hänsyn till något av ovanstående.
Därigenom har möjligheten till progressiv opinionsbildning förspillts, liksom möjligheten att bedriva opposition mot den de facto förda högerpolitiken.
Behovet av radikal omläggning av ramarna för den ekonomiska politiken är motivet till bildandet av S-föreningen Reformisterna. Vi lär få återkomma många gånger i det ärendet inför nästa års socialdemokratiska partikongress.
Men just nu vill vi rikta en direkt uppmaning till vår partiledning: berätta vilka reformförslag, i reda pengar, vi driver i förhandlingarna om nästa års statsbudget! Det kan ju inte bara vara skattesänkningar vi tycker är viktiga.
Sofie Eriksson, S-föreningen Reformisterna
Markus Kallifatides, S-föreningen Reformisterna
Daniel Suhonen, S-föreningen Reformisterna
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.