Jag bär också heltäckande slöja
På SVT Debatt fnissar en muslimsk kvinna att hon känner sig ”som en prinsessa” sedan hon började bära en slöja som inget annat visar än hennes ögon. Hon skriver om män som plötsligt började ”ta en omväg på grund av respekt och de sänkte sina blickar”.
”Och jag kunde tänka ’hihi, här går jag från att ha varit en discobrud till att bli en prinsessa’." Så skriver hon.
”Hihi”? Jag läser och himlar med ögonen och tänker att jamen grattis, ditt våp, du har vunnit din frihet genom att frånsäga dig din kropp, bokstavligen. Du är ett vandrande tygsjok i omvärldens ögon. Du har upphört att vara en kvinna, och därför behandlas du inte längre respektlöst av männen omkring dig. Men du har också upphört att vara en person, och det är därför folk tar en omväg och sänker sina blickar.
Det är lite som att försöka föra ett samtal med någon som bär mask. Man blir osäker. Man vet att det finns en människa där bakom, men ansiktet framför en förblir stumt. Det är samma känsla som med mörka solglasögon. Eller skyltdockekroppar. Vi söker efter kontaktytor, själ, och när vi inte hittar det blir vi illa till mods, retirerar. Kvinnor med heltäckande slöja är så lurade om de tror att undvikandet beror på vördnad.
Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.
Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.
Min heltäckande slöja har fördelen att den bara är imaginär, jag slipper allt praktiskt stök. Nackdelen med den är att den är ganska svår att ta av sig. Den är inte ett plagg utan en attityd, mot omgivningen i allmänhet och män i synnerhet.
Jag tycker att det är så outsägligt sorgligt att vi kvinnor fortfarande är geografiskt handikappade. Att det offentliga rummet alltjämt kontrolleras av en hederskultur, och ytterst av de grottmän som ser sex både som ett tabu – den mest obeskrivbara skymf mot kvinnor som tänkas kan – och samtidigt som ett möjligt straff mot fruntimmer som är alltför oregerliga. Typ Sverigedemokrater som mejlar för att delge en önskan om att jag skall bli våldtagen av en utlänning.
Vad gör det för skillnad om det är ärkekonservativa muslimer eller Jimmie Åkessons posse som inskränker min tillvaro? De båda grupperna borde komplimentera varandra för det dagliga slit det faktiskt innebär att bidra till att göra världen till en fortsatt fullständigt miserabel miljö för kvinnor att vistas i.