Hem och barn skall inte vara ett kvinnoprojekt
Mer än hälften av alla mammor tror att fler skulle stanna hemma med sina barn om de bara kunde, visar en undersökning som gjorts av sajten Familjeliv.se. Det förvånar mig inte. Det finns en myt om att hemmafruarna är kvinnor som har hoppat av ekorrhjulet till förmån för ett harmoniskt liv med barnen hemmavid. Verkligheten är dock helt en annan.
Det är nämligen inte de ekonomiskt oberoende kvinnorna som stannar hemma utan de lågutbildade och fattiga. Många är invandrare. När det är högkonjunktur kan fler av dem ta sig ut i arbetslivet, under oår fastnar de hemma. Det är alltså oftast inte ett fritt val så mycket som nöd som avgör ifall kvinnor blir hemmafruar.
Ur det perspektivet är åtgärder som Kristdemokraternas omhuldade vårdnadsbidrag direkt dåligt. Det har visserligen fördelen att kvinnor kommer i sysselsättning och därmed kan sorteras bort från arbetslöshetsstatistiken. Men för kvinnorna själva, och också för deras barn, är den här sortens bidrag en katastrof.
Madeleine Wallin, hemmafru och ordförande i Haro (Riksorganisationen för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap), har tidigare skrivit i Aftonbladet om att hon är nöjd med sitt val: "Jag kallar mig hemmafru med stolthet, är nöjd över att jag hunnit med mina barn och nöjd med att ha lärt mig baka de absolut godaste bullarna". Hon är inte orolig över att vara beroende av sin man: "Min man lämnar mig inte. Varför skulle han?"
Jag tror absolut att man kan ha ett drägligt, ja till och med gott, liv som hemmafru. Men det handlar ju inte bara om det. Vad skall Madeleine Wallin själv göra om hon en dag skulle vilja lämna sin man? Att få jobb är inte lätt, särskilt inte om man har varit borta från arbetsmarknaden under en längre tid. Och hennes pension kommer att vara usel.
Det är kanske inte hela världen att ha det dåligt ställt ekonomiskt, vi lever i ett bra land, ingen svälter ihjäl här. Men vetskapen om att man skulle få det väldigt knapert vid en eventuell skilsmässa påverkar naturligtvis maktfördelningen makarna emellan när det börjar knaka i fogarna. Och knakar i fogarna gör alla relationer ibland.
Jag är nu skeptisk till idén om lönearbete som kvinnors frälsning och vägen till frihet. Jag ser det inte som ett straff att vara hemma med sina barn, tvärtom förstår jag verkligen att det är lockande att stanna hemma ett tag istället för att ge sig ut för att löneslava i världens rök och damm. Men hem och barn skall inte vara ett kvinnoprojekt. Om vi är så stressade att vi inte har tid med våra liv utanför arbetet så vore väl ett mer rättvist alternativ att båda föräldrarna trappar ned jobbandet en smula?