Ekonomiska skillnader skapar överviktiga barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-03-16

Johan Forssell (M): Mer och bättre skolidrott viktig pusselbit för att minska hälsoklyftan

Årets sportlov är över för den här gången. Förhoppningsvis har många barn kunnat använda tiden till att ge sig ut i snowboardbacken eller snöra på sig skridskorna.

Den lediga veckan är ett bra tillfälle att väcka intresse hos unga för olika former av rörelse och fysisk aktivitet. Samtidigt vet vi att det är långt ifrån alla barn som haft möjlighet att använda sportlovet till att testa nya sporter. Det är inte bara snöläget som sätter begränsningar. Skridskor kostar pengar, för att inte tala om liftkort eller hockeyutrustning.

Det är en av flera förklaringar till varför vi har ett ojämlikt hälsoläge i Sverige. Det är ingen slump att i Vaxholm utanför Stockholm lider fyra procent av barnen av fetma, medan motsvarande siffra i Skärholmen är 20 procent. Inte heller är det ovanligt med barn som idrottar under veckans samtliga dagar, samtidigt som vi har en stor grupp unga som aldrig idrottar eller knappt ens rör på sig i vardagen.

Vi är på väg att få en klyvning av hälsoläget i Sverige. Det börjar redan i skolan. Tyvärr ser vi att skillnaderna tenderar att fortsätta också senare upp i åldrarna. Barn med övervikt växer allt för ofta upp till överviktiga vuxna. Dåliga vanor kan vara svårt att få bukt med.

Prevention är den bästa insatsen för att färre människor ska drabbas av sjukdomar och hälsorelaterade besvär. Föräldrarnas ansvar för sina barn är mycket stort och ska inte övertas av någon annan. Även skolan har en viktig men ibland bortglömd roll i att lära ut kunskap om hur man kan ta hand om sig själv och sin kropp.

Undervisningen i idrott och hälsa är relevant för alla elever, men särskilt viktig för just de barn som inte rör på sig på fritiden. Skolan erbjuder en av väldigt få möjligheter att nå just de barn som befinner sig i riskzonen.

På mitt uppdrag har riksdagens Utredningstjänst tagit fram ny information om hur omfattande idrottsundervisningen är i den svenska grundskolan jämfört med i övriga EU. Resultatet är nedslående. Med 500 undervisningstimmar i grundskolan befinner vi oss bland de EU-länder som lägger minst antal timmar på idrott och hälsa i den obligatoriska skolan. I jämförelse med övriga nordiska länder ligger Sverige till och med allra sist.

Att det kan vara möjligt att på frivillig basis välja fler timmar löser inte problemet. De elever som är minst intresserade av mer idrottsundervisning är ofta just de personer som skulle behöva det allra mest.

Det rimmar inte väl med vår ambition att alla barn i Sverige ska få en bra start i livet. I ett föregångsland borde varje ung människa få en idrottsundervisning som både håller hög kvalitet och sker i tillräcklig omfattning. Det vore rimligt om Sverige på sikt närmade sig Norges nivå där barnen har 700 timmar idrott och hälsa i grundskolan.

Men det handlar inte bara om undervisningstiden, utan också om hur timmarna används. Skolinspektionen har tidigare konstaterat att lektionerna tenderar att domineras av bollsporter samtidigt som frånvaron är hög. Det snarare förstärker skillnaderna hos unga än minskar dem. För mycket fotboll gynnar de elever, ofta killar, som redan tränar fotboll på fritiden och missgynnar de som idrottar på andra sätt eller inte alls.

Undervisningen blir också mer inriktad på att tävla mot varandra än att motivera varje elev att känna lust att delta i undervisningen. Det måste förändras så att lektionerna i högre grad riktar sig till alla elever och inte bara till några.

En utbyggd och förbättrad undervisning i idrott och hälsa, löser inte ensamt utmaningarna med övervikt och stillasittande. Men det skulle vara en viktig pusselbit för att minska hälsoklyftan i Sverige och möjliggöra friskare barn och ungdomar.

Johan Forssell