Macmän – ni sparkar inte längre underifrån
I förra veckan var det återigen dags för stormöte, förlåt, presskonferens. Apple presenterade de senaste nyheterna, och världen och internet höll andan. Alla rapporterade live på Twitter och bloggar vad som hände – gärna med den bara halvt skämtsamma hashtagen applevaka. Fast egentligen var det inte så himla mycket nytt. Det var existerande produkter som uppdaterats. Ett gammalt klickhjul som återkom, en ny skärm på en gammal musikspelare, en tv-tjänst som nu fått en liten svart låda och möjligheten att köpa program från två kanaler. Den enda egentliga nyheten var en social communitytjänst som är en bra bit från att döda vare sig Spotify eller Facebook.
Men ändå skrev folk. Skrev och skrev. Om att de var sugna på de nästan-nya versionerna av gamla pryttlar. Gick igång på Apple TV. Eller för den delen oändliga antal tecken om att det bara var lite putsade versioner av gamla grejer. Och då var det absolut ingenting mot hur äppeltätt internet är när det kommer faktiska nyheter. iPaden är nog det exempel som på senare tid mättat vad som kändes som precis alla kommunikationskanaler på internet. Habegäret, nyfikenheten, diskussionerna, det närmast övertända lyckoruset, och förstås också avfärdandet – nätet svämmade över av padderier.
Någon utnämnde dem en gång till macmännen, de där snubbarna som älskar sina fruktiga prylar över allt annat och identifierar sig utifrån dem på ett sätt som är svårt att likna vid något annat. Det finns även kvinnor i leden, förstås, men det är ändå väldigt många män, och de är om inte fanatiska så väldigt, väldigt förälskade. Och försvarande.
För varje tillstymmelse till kritik eller ifrågasättande mot Steve Jobs, mot hans imperium eller hans pryttlar, uppfattas genast som ett angrepp som måste motsägas, motbevisas och neutraliseras.
Om någon tycker att det är dåligt att det inte finns multitasking på en iPhone får de svaret att det behövs minsann inte, vad ska man med det till? (Tills det kommer en som har det; då är det underbart.) När Apple söker patent på teknologi som ska låta dem fota, spela in eller på annat sätt övervaka användarna utan att de vet om det så sägs det att jaja, de tar patent på så mycket saker som de inte tänker göra något av. Och så vidare.
Macmännen är inte ensamma, förstås. När jag en gång nämnde i tv att det var många som ogillade de senaste två Windows-versionerna och tyckte de var dåliga fick jag senare veta att Windows inte alls är dåligt. Linuxanvändare kan idiotförklara eller vilja rädda alla andra.
Många investerar mycket känslor i sina val av datorer, operativsystem eller leksaker – fråga bara vissa bilägare – men kanske är det för att Apple och Mac-datorer varit i underläge så länge som fansen fortsätter att försvara sig med näbbar och klor, fortsätter att hugga utan att inse att de inte längre sparkar underifrån.
Apple är ingen underdog, och macmännen är inte längre en halvhemlig grupp som upptäckt något vi andra inte förstår oss på. Det sitter en iPhone i handen på var och varannan mänska du möter – då kanske inte Jobs längre behöver deras ridderliga tjänster.