Sexslavarna behöver din hjälp, Wallström
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-16 | Publicerad 2016-09-14
Debattören: De här barnen har inget värde – du har makt att föras deras talan, ministern
DEBATT. Det börjar ljusna på Kolkatas gator. I bordellområdet Sonagachi har de första kunderna redan strömmat in. Inne i husen vaknar utslagna flickor efter några få timmars sömn. De börjar sminka sina ansikten och täcka bort alla blåmärken.
Gårdagens tortyr är ett minne blott. Nya våldtäkter ska drabba alla de hundratusentals flickor som sitter fast i sexslaveriet. Man går tillbaka till sina positioner och helvetets karusell rullar åter igen gång.
Snälla. Glöm aldrig dessa barn, Margot Wallström.
Klockan har passerat lunch. Tillsammans med mina medarbetare befinner vi oss i ett enormt bordellområde i utkanten av Delhi. Jag kliver ur bilen, öppnar mina ögon och inser att jag är i en helt annan värld.
Det första jag ser är en 11-12-årig flicka stå själv uppe på en balkong och auktionera ut sin egen kropp till männen som passerar på gatan.
Hennes ögon var tomma, hennes kropp var tanig. Jag blev förtvivlad, jag fortsatte gå. Flickor överallt. På balkonger, i fönstren. Vissa bordeller hade slängt ut sina yngsta flickor för att locka folk till just deras bordeller.
Hallickar som ryckte i mig, kom in hit, kom in hit. Jag var så chockad, tappade talförmågan, och när jag hade nekat tillräckligt många erbjudanden kom beväpnade vakter fram och körde ut oss därifrån.
De här barnen har inget värde. Man tillåts göra vad man vill med dem. Kunder kommer och inte bara våldtar dem, man knäcker ben och leder, man bränner dem med cigarettfimpar och skär upp sår som man sedan fyller med chilipulver. Allt för att få den här flickan att lida så mycket som möjligt.
De har blivit kidnappad eller sålda av sina föräldrar, nedbrutna i tortyrceller i månader fram tills de säger orden: Jag ger mitt liv till bordellen, jag går under min ägare.
De placeras sedan på bordellområdena där de våldtas upp till 30 gånger per dag och stannar tills de dör eller bordellägaren av någon anledning inte vill ha kvar flickan längre.
Jag hade en vän som nyligen gick runt i ett sådant område. Helt plötsligt stannade hon till, hon såg att ett hus saknade flickor. Där stod inga vid fönstren, ingen stod utanför. Hon frågade, varför står det huset tomt? Hennes indiska kollega berättade då att i det huset jobbar bara 4-åriga flickor. Man vill inte dra uppmärksamhet dit, dessutom når barnen inte upp till fönsterlisten.
Jag satt i min bil på väg till radiohuset häromveckan. Jag såg en dagisklass gå förbi i blänkande reflexvästar. 3-4-åriga barn. Det slog mig, jag fick en riktig käftsmäll. Det kunde varit dem. Jag blev förtvivlad, körde nästan av vägen.
Du vet, det kunde vara ditt barn. Det kunde vara din 4-åriga dotter som gick igenom det här helvetet.
Det börjar mörkna på Kolkatas gator. I bordellområdet Sonagachi är nu trafiken som störst. Regnet som faller håller inte kunderna borta. Tusentals män vandrar runt på trottoarerna i sin jakt efter sitt nästa byte. En flickas skrik hörs genom väggarna samtidigt som förtvivlade barn stirrar ut genom fönstrerna.
Kära Margot Wallström. Vi vädjar från djupet av våra hjärtan. Bli dessa flickors ambassadör.
För deras talan, stå upp för deras värde och arbeta för deras frihet.
Vi ber dig. Glöm aldrig dessa barn. Bli deras hopp och kanske sist chans till överlevnad.
Jonatan Alfven, hjälporganisationen Lovenepal
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.