Ja, Sverige är jämställt – tills vi skaffar barn
Debattören: Att arbeta och ha ansvar för hem och barn gör det omöjligt att vara "en riktig kvinna"
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-09-01
DEBATT. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men när vi får barn så händer något. Då plötsligt hamnar vi kvinnor långt efter hälsomässigt och ekonomiskt.
Värst blir det för oss mammor som skaffar ett andra barn, då blir vi dubbelt så ofta sjukskrivna jämfört med papporna.
Inte så konstigt, med tanke på den omöjliga roll vi står inför; vi ska arbeta som männen och samtidigt ta hand om hemmet och axla majoriteten av föräldraansvaret som en ”riktig kvinna”.
Vi känner oss ofta otillräckliga. Vi känner att vi inte räcker till någonstans. Att andra skuldbelägger ens val hur man borde göra i stället för att vara en bra mamma gör inte saken lättare.
Kritiken är många gånger hård om vi inte gör de klassiska ”kvinnovalen”- alltså är hemma lång tid med våra barn, älskar bebistiden, ammar för fulla hus eller låter barnen vara korta dagar på förskolan; lever vi inte upp till det så borde vi inte ha blivit mammor.
Samtidigt hyllas papporna när de tar tre månaders föräldraledighet. Papporna idoliseras för minimala insatser, medan vi mammor svartmålas för att ”välja bort våra barn” om vi gör annat och är ”klena” när våra kroppar inte längre orkar den tuffa uppgiften.
Tyvärr är det inte bara stora hälsorisker som står dig som mamma till mötes. Som mamma kommer du också att tjäna mindre än din manliga jämlike. Din pension minskar drastiskt och totalt tjänar du 3,6 miljoner mindre än en man under en livstid.
Det är tufft att förändra. Jag har själv blivit utbränd och fått besöka sjukhus efter sjukhus för min panikångest och utmattning. Det är lätt att säga att man måste göra upp rollerna med sin partner innan man får barn. I mitt fall hade vi gjort det men efter att vi fick vår dotter var bemötandet från omgivningen något jag aldrig kunnat förespå.
Hormonerna var högt och lågt, jag kände mig som en ensam trött kossa och ville bara komma ut och jobba, träffa vuxna människor. Att då mötas av att jag inte borde skaffa barn som inte vill ta hand om det, gjorde ont.
Jag ville vara en bra mamma OCH jobba. Så som papporna gjort i alla tider. Problemet var bara att jag möttes med skuld och skam medan min man bemöttes som en superhjälte som tog sådant ansvar. Starka jag blev svaga jag.
Jag ville göra lika mycket som ”hemmamammorna” för att inte vara en dålig mamma samtidigt som jag ville göra en del jobb. Det höll inte – inte för mig. Och tyvärr inte för många andra kvinnor heller.
Våra attityder, förväntningar, värderingar måste förändras. Vi kvinnor måste sluta skuldbelägga varandra och ge dåligt samvete.
Peppa varandra – beröm varandra för allt vi gör och såga inte det vi inte gör. När vi bryter ned varandra och oss själva så kostar det samhället oerhört mycket. Sjukskrivningar har ökat lavinartat. Men det är inte bara samhället som får en dyr nota.
Det är framförallt vi som individer som förstörs för en lång period framåt. Vår kropp tar lång tid att återhämta sig när vi nött ned våra fälgar. Dessutom påverkas våra barn och de andra i vår närhet.
De liv som förstörs är ovärderliga; vi måste kunna må bra – även efter att vi fått barn.
Therese Albrechtson, föreläsare och författare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel