Barnmorskorna är livsviktiga – vi står bakom ert uppror
38 läkare: Det räcker nu – lyssna på våra kollegor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-11-18
DEBATT. Jag är nattjour på förlossningen. Klockan är 03:37. Ögonen börjar grusas. Småtimmarna på nattpassen är alltid tuffa.
Jag tar en kaffe och börjar min systematiska analys av monitorerna framför mig vars kurvor visar hjärtaktiviteten hos femton ofödda bebisar. Tillsammans med sina mammor genomgår de i natt en av de mest smärtsamma, känslosamma och omvälvande upplevelserna i sina liv.
Barnmorskans närvaro och guidning är helt avgörande för både mammans och barnets hälsa. Varje barnmorska har i dag ansvar för minst två förlossningar samtidigt, det vill säga minst fyra liv.
En av kurvorna oroar mig. Börjar den där bebisen att krokna? Hur många fler timmar av värkar kommer den och mamman att orka?
Jag vänder mig till den seniora barnmorskan, som likt en flygledare i kontrolltornet sopar startbanorna för storkens leveranser. Hennes uppgift är att få förlösta kvinnor från förlossningen till vanliga BB-rum på sjukhuset och hänvisa födande kvinnor som inte får plats till andra sjukhus.
Samtidigt agerar hon stöd, rådgivare och extrahänder åt samtliga barnmorskor på alla salar hela natten. Vi samtalar lite kort om den avvikande kurvan och gör upp en plan. En timme till, sedan blir det ett akut kejsarsnitt.
Jag har jobbat som läkare på förlossningen ett antal år nu, men utan den seniora barnmorskans input i den mörka natten känner jag mig ofta väldigt liten i min gärning. Hennes erfarenhet slår allt.
Då larmar det från en sal. Fosterljuden har sjunkit snabbt hos en annan av våra födande kvinnor.
Barnmorskan på salen gör snabbt alla åtgärder som går att göra på rummet. Ingenting hjälper. Moderkakan kan ha lossnat. Ur mammans underliv rinner blod som egentligen ska syresätta barnets blod.
Urakut kejsarssnitt. Vi larmar. Vi springer.
Sekunder kan göra skillnad på liv, död och allvarliga hjärnskador.
På operationssalen råder ett organiserat kaos. Utifrån ser det mest ut som en myrstack, men alla vet sin roll. Alla jobbar effektivt. Kommunikationen är kort och rak. Koncentrationen känns i luften.
Efter bara några minuter hörs det där lilla skriket som får alla att andas ut och släppa ner axlarna.
Vi tittar på varandra över operationsbordet, barnmorskan och jag. Vi ger varandra den där blicken som säger ”bra gjort, vi hann i tid”.
Våra blodiga handskar möts i en handtryckning. Två minuter senare kunde ha varit två minuter för länge. Det här livet räddades av att barnmorskan tolkade situationen rätt, larmade och åtgärdade. I tid.
När vi står där på operationssalen fortsätter alla andra barnmorskor på förlossningsrummen med just samma sak. Håller ständig koll. Bedömer risker. Tolkar kurvor. Tröstar mammor. Peppar partners. Hanterar ångest och rädsla. Torkar kräks. Syr bristningar.
Under vår tid på operationssalen är det dessutom en annan barnmorska som täcker upp för vår frånvaro. En barnmorska som redan ansvarar för fyra liv, får nu två extra liv i sina händer.
Skildringen ovan kommer ur verkliga livet. För en barnmorska, förlossningsundersköterska eller förlossningsläkare är det vardagsmat. Det är inte ovanligt att flera sådana här akuta situationer följer på rad under ett pass.
Vi gillar vårt jobb, det är självvalt. Hur kan det då komma sig att barnmorskor säger upp sig i drivor? Att våra chefer säger upp sig i protest?
Det enkla svaret är att i längden klarar ingen av att ha för många liv på sitt ansvar om det saknas goda förutsättningar för att göra det patientsäkert. Så enkelt är det.
Med extremt hög press måste arbetsmiljön vara optimal, både för patienternas och vårdpersonalens skull. Istället för att tvingas gå dubbla pass och jobba på lediga dagar måste det finnas extra tid för återhämtning.
Barnmorskornas lön måste också stå i proportion till ansvaret de axlar.
Hur kommer det sig att något av det bokstavligen mest livsviktiga som finns att ägna sig åt, premieras så otroligt sparsamt?
Barnmorskorna har sagt ifrån i åratal. Ingen har lyssnat. De har kämpat på ändå, lojala med patienterna. En kamp i motvind. De har fått betala med sin hälsa och kanske har patienterna ibland fått betala med sina liv.
Jag som läkare och en lång rad kollegor med mig tycker att det räcker nu. Vi står bakom och stöttar barnmorskorna i deras kamp. Barnmorskans närvaro och guidning vid förlossningen är helt avgörande för både mammans och barnets hälsa.
Därför måste arbetsmiljön för barnmorskorna förbättras avsevärt. Regionens politiker med Irene Svenonius i spetsen måste ge en tidsangivelse för när vi får se en barnmorska per förlossning. Det borde nämligen ha införts för länge sedan. Det är miniminivån.
Helena Gleissman, ST-läkare inom förlossningsmedicin och gynekologi (textens skribent)
Anna Lundmark Drca, biträdande överläkare
Anna Möller, överläkare
Bita Eshragi, biträdande överläkare
Camilla Grossmann, ST-läkare
Camilla Rahm, specialistläkare
Cecilia Berger, biträdande överläkare
Daniel Hunde, specialistläkare
Emelie Bessfelt, ST-läkare
Emelie Nilsson, ST-läkare
Emma Bartfai, ST-läkare
Emma Björn, ST-läkare
Emmeline Gedeborg, ST-läkare
Erica Smedberg, ST-läkare
Fanny Berger, ST-läkare
Ida Belfrage, ST-läkare
Jessica Wickberg, biträdande överläkare
Joanna Romell, ST-läkare
Julia Leander, ST-läkare
Karin Rothlin Ehrenberg, specialistläkare
Klara Krantz Andersson, ST-läkare
Kristin Wennmo Zuk, biträdande överläkare
Laura Björnström, legitimerad läkare
Lena Maltzman, specialistläkare
Linnea Skogvard, ST-läkare
Lottie Säker, ST-läkare
Malin Brunes, överläkare
Marisol Pineda, specialistläkare
Michelle Ek, specialistläkare
Mira Rehal, ST-läkare
Moa Strandberg, specialistläkare
Nina Krivosija, ST-läkare
Pegah Karimi, specialistläkare
Peter Anfelter, överläkare
Sanaa Jamil, ST-läkare
Signe Löfgren, ST-läkare
Sofia Bernhardt, specialistläkare
Ville Westman, underläkare
Samtliga debattörer arbetar eller har arbetat på Södersjukhuset
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.