Pinsamt dåligt när ni skojar om skjutningar
Daniel Boyacioglu: Hur kunde ”Parlamentet” släppa igenom skämtet om förortsgangstern?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-09-11
DEBATT. I veckan har humorprogrammet ”Parlamentet” på TV4 tilldragit sig stora reaktioner: en av deltagarna gör om en känd barnvisa, nu i egenskap av en förortsgangster, som i nöd och livsfara söker skydd hos en granne som svarar med en önskan om att flå hans skinn.
Humor är viktigt. Särskilt i sorg. Särskilt för svåra frågor. Ibland är humor vår viktigaste ventil. Att få skratta ihop.
Jag tänker närmast på när vi satt hemma hos min morbror dagarna efter att hans son blivit ihjälskjuten och min mammas kusin skämtade i säkert en hel timme om mat. Det var den varmaste och mest omtänksamma handlingen.
Han underhöll oss i den svåra stunden. Han tjänade oss och hjälpte oss genom vår sorg.
Det är så mycket som är dåligt med skämtet i Parlamentet.
Många upprörs över att det överhuvudtaget skämtas om skjutningar. De menar att det visar hur stora avstånden är mellan de olika verkligheterna vi lever i, där vissa sörjer sina döda medan andra kan skämta och skratta åt det.
Och de får inte sällan svaret att man måste kunna skämta om allt.
Det jag reagerar starkast åt är dock hur dåligt skämtet var. Det vill säga hur låg kvalitet det höll. Komikern bryter på ryska och tanken är att det ska passera som förortstugg. Att det ska vara kul och kvällsunderhållning, för folket.
Det om någonting visar på hur stora avstånden är i vårt land. Så låg är kunskapen om, och respekten för våra uttryck att vilken brytning som helst kan tjäna som illustration av vår sociolekt.
Det blir liksom kul hur som helst: En svennegubbe som skitdåligt imiterar en brytning på ryska och önskar föreställa en förortsgangster.
Det var alltså inte det att han skämtade, utan att skämtet var dåligt och ändå passerade. Det vittnar om att de som drar skämtet, lika mycket som de som skrattar åt det, inte vet någonting om oss. Precis inget.
Att de har investerat noll i vår kultur och dess många uttryck, men ändå tar sig rätten att skämta om oss.
Grundregeln att man får skoja om allt, köper jag. Men man måste ha något på spel om det ska bli bra. Man måste ha investerat något i det. Man måste veta något om det.
Och. Resultatet kan inte bli så här dåligt utan att man tänker om. Utan något på spel blir det uppenbarligen svårt att avgöra när något blir alldeles för dåligt.
Så jag upprepar: Respektlösheten ligger i att ni inte tillägnat er vår kultur, att ni lever långt ifrån den verklighet som är så förödande och drabbande för oss medan den för er inte är annat än antingen en oroande nyhet eller ett kul skämt på tv, och ändå tar er rätten att skämta så här. Med lägsta tänkbara verkshöjd. Och att det passerar.
Det är så pinsamt dåligt på så många nivåer och en otrevlig örfil till påminnelse om att man inte kan prata med er om de här grejerna. Om ni tycker det här är roligt, då har vi inget mer att säga varandra.
Man lever i sin lilla bubbla där respekt mellan människor råder, där man blickar mot framtiden med försiktig nyfikenhet. Och så händer det här.
Man förstår inte hur det gick till och hur det kunde hända. Alla redaktörer och producenter och kollegor som på vägen okejat skämtet, uppmuntrat det. Det är ju sammanlagt minst sju yrkesverksamma proffs.
Förutom sambon, sonen, dottern, brorsan och syrran som också kunnat reagera. Det är en chock för mig. Att vi lever så långt ifrån varandra att det här är möjligt.
Att sju personer kan ha så välbetalda jobb, så uppburna positioner, så stor rörelsefrihet i livet, så rik tillgång till bildning och kultur och ändå vara så här töntiga och ogenomtänkta, så här smaklösa och aningslösa. Så här taktlösa. Så här ointelligenta och självklara.
Så här dåliga på sina jobb och ändå behålla dem.
Daniel Boyacioglu, poet och artist
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.