Hur kan ni?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-03-30 | Publicerad 2008-09-27
På ett uppslag i Aftonbladet den 26 september går en rad kvinnor, bland dem min kollega Camilla Läckberg, till frontalangrepp mot Liza Marklund.
Orsaken är att Marklund nyligen bytt litterär agent.
Hon låter sig nu representeras av Niclas Salomonsson, för övrigt också min agent under många år, fälld i domstol för kvinnomisshandel för mer än åtta år sedan.
Författarna till artikeln ställer inledningsvis den retoriska frågan: Vad hände med dina principer, Liza Marklund? Efter att ha läst det rasande inlägget returnerar jag frågan omedelbart: Vad i all världen har hänt med era principer, Camilla Läckberg & co?
Kvinnomisshandel är ett betydande och strukturellt problem i snart sagt alla samhällen. I likhet med Liza Marklund har jag ägnat en icke obetydlig del av mitt liv till att belysa och bekämpa våld mot kvinnor.
I likhet med henne vet jag att många av de stora problem som är knutna till misshandel är den skam- och skuldkänsla som kvinnor absurt nog känner när de utsätts för systematiskt våld och andra kränkningar. I likhet med henne vet jag också att denna skam och maktlöshet dessvärre hindrar många kvinnor att söka straffpåföljd för den skyldige gärningsmannen där sådant hör hemma: hos polis och domstol.
Men till skillnad från Camilla Läckberg & co är jag i högsta grad angelägen om att kunskap om misshandelns struktur och konsekvens inte får stå i vägen för de helt grundläggande principer om rättssäkerhet och anständighet som en rättsstat måste bygga på.
Niclas Salomonsson misshandlade sin flickvän Unni Drougge i april 2000. Han erkände. Han blev dömd till 70 timmars samhällstjänst och har sonat sitt straff.
I min värld är då saken utagerad. Enligt mina principer har alla människor kravet på sig att lägga sina misstag bakom sig sedan de erkänt, straff och sonande. I min värld finns det inte plats till evigt fördömande, och inte heller har jag moral till offentliga, efterföljande avrättningar, gång på gång på gång.
Artikelförfattarna använder sig av en metod för misstänkliggörande som vanligtvis brukas mot kvinnor, inte av dem. De lägger fram en samling fakta som ska belysa sanningen, men som i stället döljer den. Det hänvisas till läkarutlåtanden, domstolsutslag och polisanmälningar för att skapa en illusion av det massiva i det våld som hävdas ha utförts. Som om detta är en sak som sedan fortsatt under det fem år paret fortsättningsvis höll ihop efter domen föll! Emellertid skriver de alla om exakt samma sak, den erkända våldsutövelsen för åtta år sedan.
Sedan späder man på med ett utdrag ur en stämning, som lämnades in av en tidigare anställd för en kort tid sedan, som visserligen på inget sätt handlar om våld, men som skapar en illusion av en hetsig och okontrollerad Niclas Salomonsson.
Som jurist skulle jag direkt ha skrattat bort någon som lägger en stämning till grund för ett sanningsbevis för något som helst. Som medmänniska får jag mest lust att gråta.
Kvinnor i misshandelsförhållanden lider, och de håller käften allt för länge. De vågar som nämnts ofta inte gå till polisen för att be om hjälp. Det är vanskligt att förstå, men lättare när man har mött tillräckligt många av dem, som både Liza Marklund och jag har gjort.
Unni Drougge lider uppenbarligen inte av detta obehag, denna skam, denna fruktan för att inte bli trodd och inte bli hjälpt. Tvärtom har hon i över två års tid drivit en systematisk kampanj för att svärta ner sin tidigare sambos namn och ära; genom en roman, otaliga intervjuer i alla media, och genom personliga och omfattande försök att påverka de som önskar jobba med Niclas Salomonsson.
Kanske talar hon sanning. Kanske ljuger hon. Men varför i all världen lägger hon ner all denna energi på att förfölja sin ex-pojkvän utan att hon tar sig tid att göra det uppenbara: att gå till polisen? Det är inte annat än obegripligt, för att inte säga starkt misstänkt. Det är polisen, och i senare led domstolarna, som har makt och myndighet att döma oss i sådana saker.
Inte media, inte enskilda personer som Unni Drougge och absolut inte en grupp kvinnor som i sin iver att ödelägga en mans liv och karriär glömmer de mest grundläggande reglerna för medmänsklighet i det offentliga rummet.
På så sätt blir artikeln i Aftonbladet inte bara ryggradslös utan totalt i avsaknad av principer.
Den blir farlig och direkt ond.
I gårdagens Aftonbladet gick deckarförfattaren Camilla Läckberg och 19 andra kvinnor till angrepp på deckardrottningen Liza Marklund. Anledning? Marklund har bytt litterär agent, en man som dömts för kvinnomisshandel.
I dag går Liza Marklunds norska kollega Anne Holt till motangrepp på de 20 kvinnliga debattörerna.