Ska bevakningen av migration censureras?
SD: I FN:s migrationsavtal finns en klausul som tyder på det
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-01-17
DEBATT. Man brukar säga att mediernas grundläggande uppgift är att på medborgarnas uppdrag granska makten och skildra verkligheten.
I december förra året röstade bland annat Sverige för anslutning till FN:s migrationsavtal. Något oväntat finner man i detta avtal, Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration, en klausul, där staterna åtar sig att:
- Utbilda mediepersonal i migrationsfrågor.
- Stoppa stöd till media som systematiskt främjar intolerans med mera mot migranter.
USA reagerade officiellt mot denna skrivning, eftersom den ingav oro kring respekten för åsiktsfriheten, yttrandefriheten och pressfriheten.
I ordet ”intolerans” kan en hel del inrymmas. I sammanhanget bör nämnas att Myndigheten för press, radio och tv under 2017 fördelade närmare 540 miljoner kronor i presstöd. Det skulle alltså kunna finnas möjlighet till disciplinär nedskärning av presstöd.
Men inte bara FN, utan även EU har ett finger med i denna fråga. EU har finansierat en handbok för journalister om hur man ska rapportera om migration och minoriteter.
Den gavs ut för ett drygt år sedan. Man bör, enligt handboken, undvika att beskriva muslimska kvinnor som passiva och förtryckta. Likaså bör fokus på klädsel som hijab eller burqa undvikas eftersom detta bidrar till att kvinnor framställs som offer.
Man undrar förstås om denna handbok nu kan komma till pass i den utbildning av mediapersonal, som Sverige har avtalet med FN om?
Enligt forskning från Institutet för Mediestudier (2015) har allmänheten i Sverige generellt högt förtroende för media. Men detta gäller inte rapporteringen om invandring. Av de tillfrågade i studien ansåg 54 procent att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblemen förknippade med invandring.
Trots att negativa nyhetsartiklar om invandring var vanligast, enligt annan forskning.
Samtidigt kan vi se att antalet svenskar som vill ta emot betydligt färre migranter fördubblades under perioden 2015-18. I december 2018 rapporterades att en majoritet av svenskarna vill se ett minskat mottagande av migranter och flyktingar.
Alltså, majoriteten av svenskarna önskar ett minskat mottagande av migranter/flyktingar, samtidigt har de lågt förtroende för mediernas rapportering om invandring. EU och FN vill att journalister ska utbildas i ”rätt” rapportering om migration, minoriteter och invandring. Hur ligger detta i linje med mediernas grundläggande uppgift?
Om nu majoriteten av svenskarna vill minska mottagandet här, varför får vi inte ta del av skildringar av livet i ett flyktingläger i närområdet till till exempel Syrien? Varför får vi inte se vad kostnaderna för att hjälpa en skyddsbehövande är där och jämföra med kostnaderna här?
Vi hade då haft möjlighet att se hur många fler som hade kunnat beredas skydd i närområdet för samma kostnad. Kanske hade vi varit mer benägna att hjälpa till i närområdet om vi alla visste att dit kan även de fattiga skyddsbehövande ta sig, då de inte behöver betala hutlöst till människosmugglare?
Detta är ju en verklighet som aldrig skildras i media. Och detta lär ju knappast läras ut på de kurser, som journalisterna nu ska erbjudas.
Jag menar att det är uppenbart att utbildningar för journalister och ett diffust hot om indraget presstöd skapar, eller snarare förstärker, en kultur av självcensur inom medievärlden.
Vi har alltjämt yttrandefriheten intakt, men den naggas i kanten genom denna kultur av självcensur i det offentliga samtalet.
Detta menar vi inom Sverigedemokraterna är helt oacceptabelt. Bortsett från andra negativa implikationer av FN:s migrationsavtal, är klausulen om medierna mycket allvarlig. Sveriges regering har gjort det fria ordet mindre fritt.
Kristina Winberg, Europaparlamentariker (SD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.