Varför längtar du efter moraliska domstolar?

Debattören: Lena Andersson trampar helt fel efter domen mot Jean-Claude Arnault

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-12-12

helskärm

DEBATT. ”Något är definitivt skevt här, kanske till och med ruttet”, skriver Lena Andersson i DN. Svea hovrätt dömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault till fängelse för två våldtäkter. Det får Lena Andersson att gå till attack – mot rättsväsendet.

Hon menar att juristerna beter sig som robotar och inte längre tar hänsyn till verkligheten. Varför dessa hårda ord? Jo, kvinnan har haft kontakt med sin våldtäktsman efter den första våldtäkten.

Därför menar Lena Andersson att domstolen fokuserar på enskildheter, men missar helheten. Hur kan det ha varit en våldtäkt om kvinnan träffade mannen sen, ungefär. Men det är inte rättsstaten som är skev här, det är Lena Anderssons märkliga syn på juridik och skuld.

Lena Andersson kritiserar som sagt Hovrätten för att bedöma ”enskildheter” istället för helheten. Hon vill se kontext, middagar och Parisresor i stället för fokus på detaljer. Låt oss därför kort bara påminna varandra om vad en domstols uppdrag är i den här typen av mål: att avgöra om en gärning skett och om denna gärning är ett brott.

Att bedöma enskildheter, som våldet/tvånget mot offret, är inte en liten detalj som domstolen hakat upp sig på. Det är en bevisvärdering som måste göras för att kunna fastställa om det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått brottet.
Något som alltså hovrätten anser att det är.

Men Lena Andersson tycks inte hålla med.
Hon vill i stället fokusera på att offret efter brottet träffat honom på litteraturaftnar och middagar. Hur kan våldtäkten i så fall varit så allvarligt som offret sen påstår?
Hon lyfter också fram en idé om att omständigheterna borde göra att straffvärdet på brottet sjunker (och därmed påföljden).

Låt oss därför laborera lite med Lena Anderssons syn på hur domstolar borde vara, där det bör tas hänsyn till hur offret betett sig efter ett påstått brott.

Ett exempel är att våldtäkt inom äktenskapet i praktiken skulle bli omöjligt med Lena Anderssons sätt att resonera, om inte kvinnan omedelbart skiljer sig efter brottet. Din man våldtog dig, men två dagar senare ser vi dig ett föräldramöte för era barn tillsammans med honom? Då kan det knappast ha varit en våldtäkt, eller i alla fall inte så allvarligt.

Samma sak med våld inom äktenskapet, om en kvinna blivit misshandlad av sin man ett flertal gånger och ändå fortsätter vara gift med honom, ska mannen därför få ett lägre straff?

Ska en gärningsman som misshandlat en främling på krogen få lägre straff för att offret gick på fest en vecka senare och verkade glad? En inbrottstjuv ska inte straffas så hårt, eftersom offret hade råd att köpa en ny teve samma dag?

Det är ett resonemang som har mycket lite koppling till juridik eller rättsstaten. I stället är det en form av moralisk domstol som Lena Andersson tycks efterlysa, där inte själva gärningen är vad som ska vara avgörande för domstolens bedömning – utan offrets beteende efteråt som en avgörande temperaturmätare på brottets allvar.

De allra flesta är överens om att hur man beter sig innan ett brott inte rättfärdigar en handling. Om en full tjej går hem med ett krogragg betyder inte det att killen får våldta henne. Samma sak gäller självklart även beteende efter ett brott.

Lena Anderssons text handlar inte om juridik. Den handlar om en annan form av skuld, där fokus inte ligger på vad en gärningsman gjort utan hur ett riktigt offer ska bete sig efteråt.

Det offer som inte beter sig som ett skolboksexemplar och genast kontaktar polisen utan att duscha, ska straffas. En sådan syn på brottsoffer är om något att inte ta hänsyn till verkligheten.

Linnea Swedenmark, juriststudent och skribent
Texten är tidigare publicerad på skribentens FB-sida.

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel