Fler behöver assistans – inte färre, regeringen
Debattören: Vårbudgeten skickar farliga signaler till Försäkringskassan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-04-15 | Publicerad 2019-04-12
DEBATT. Till slut gick det inte längre. Efter att ha pressats hårt i LSS-frågan under ett par års tid blev även socialdemokraterna tvungna att säga något om krisen i personlig assistans i valrörelsens slutskede.
Trycket från de drabbade familjerna, som inte beviljats assistans trots barnets omfattande funktionsnedsättningar och trycket från allmänheten, som hade fått nog av skräckskildringarna från den svenska välfärdens bakgård, det trycket blev till slut för stort.
Barn med funktionsnedsättning ska ha rätt till assistans var budskapet.
Nu ser vi vad det innebär. 150 miljoner satsar regeringen tillsammans med sina samarbetspartier Liberalerna och Centern på assistansen i vårbudgeten. 150 miljoner. Låter det mycket? Det är oändligt lite. Försäkringskassan har sparat minst sju miljarder de senaste åren på just assistansersättningen.
Det här är ett första steg kommenterar regeringen. Och naturligtvis är det ett litet myrsteg i rätt riktning. Men riktigt orolig blir man när man tar del av regeringens egna beräkningar.
Antalet assistansberättigade ska minska de närmaste åren räknar regeringen med i vårbudgeten.
Toppåret 2015 var det 16 124 personer som hade assistans från Försäkringskassan. Sedan har det sjunkit stadigt. I fjol hade 14 596 personer statlig assistans. Och regeringens prognos visar att man tror på ytterligare minskande antal. 2022 räknar man med att bara 13 967 personer ska ha statlig assistans.
Man kan jämföra det med prognosen för antalet barnbidrag, där regeringen räknar med en stadig ökning, givetvis på grund av befolkningsökningen. Men när det gäller personlig assistans ska alltså antalet brukare sjunka.
Hur i hela världen tänker regeringen?
Antalet personer med funktionsnedsättning som har assistans ska ner, medan befolkningen ökar och antalet i behov av assistans naturligtvis också gör det. Dessutom: många som har haft statlig assistans i åratal har förlorat den. Och många som ansöker får avslag.
Förra året var det så många som 83 procent av dem som sökte statlig assistans för första gången som fick nej. Om regeringen menar allvar med sin egen formulering ”Alla som har rätt till assistans ska få det” borde man också räkna med en ökning, en kraftig sådan, av antalet assistansberättigade.
Signalvärdet i regeringens budget är mycket starkt.
En myndighet, läs Försäkringskassan, som ser regeringens beräkningar kommer att uppfatta dessa som, om inte en order, så i alla fall en riktning att röra sig i.
I min organisation, RBU, finns alla de familjer som förlorat personlig assistans till sitt barn eller aldrig fått när de ansökt, trots barnets mycket omfattande funktionsnedsättningar. Jag nås dagligen av deras berättelser.
Det är en djupdykning rakt ner i katastrofen. Många föräldrar har tagit helt slut efter år av nattvak och slitet med att ändå försöka sköta ett jobb och finnas där för de ofta åsidosatta syskonen. Det är föräldrar som nu, efter att ha fått avslag på assistansansökan, känner sig tvingade att börja planera för att placera sitt barn på ett barnboende. Inte för att de vill utan för att de måste. All kraft är slut.
Det är dags att komma upp ur soffan nu, regeringen. Ta assistanskrisen på allvar. Skjut till rejält med pengar för att återställa denna så viktiga frihetsreform till sin grundtanke.
Och inse att antalet assistansberättigade inte kan tillåtas sjunka mer, i stället måste det öka. Kraftigt.
Maria Persdotter, förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.