Jag ser glöden lämna mina vänners ögon
Debattören: Efter över 50 dagars strejk – de ensamkommande knäcks av ovissheten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-10-06
DEBATT. Ännu en dag på Norra Bantorget. Kullerstenarna under sittunderlaget känns hårda. Vi sitter alla längs med muren, flera sover. Jag hukar mig framåt och drar jackan över mig. En kall vind blåser in längs min rygg och jag huttrar. Det är inte sommar längre.
Vi har suttit här i över 50 dagar nu. Från högsommarkvällarna på Mynttorget när solen knappt gick ner till kolsvarta höstnätter då inga sovsäckar värmer oss längre.
Jag minns de första dagarna, hur det här bara var en självklarhet att delta i. Nu är medierna är borta för länge sen och politikerna har åkt vidare. Strejken är inte hipp längre.
Vindarna isar genom min kropp, det är oktober nu. Regnet smattrar mot presenningen vi spänt över oss och en kille några meter bort hulkar av ångest. Han och de andra vet inte om de får gå klart sina gymnasieprogram, de kan inte fokusera i skolan. Allt som snurrar i huvudet är det uppenbara, om de kommer leva om en månad eller inte.
Älskade vän, jag ser hur glöden försvinner ur dina ögon. Jag ser hur lagen som riksdagen klubbade igenom långsamt kväver er alla.
Han kollar ut över torget och ser hela världen. Han ser de orangea flytvästarna som stramar runt barnens magra armar. Han ser flickan som skriker och ser sin mamma dras ner i det mörka havet. Förlåt, förlåt för att vi gör så här mot dig.
Vi var så många från början, både på strejken och i introduktionsklasserna i skolan. För ett år sen fyllde de en hel våning, det satt nyanlända flyktingar överallt. Nu är korridorerna nästan tomma. Jag ser samma mönster överallt.
Jag känner killarna, jag vet vad som har hänt med deras klasskompisar. De har inte åkt på semester, bytt skola eller gått vidare. Killen som satt bredvid mig och log på en av strejkens första bilder var bara ett barn, nu finns han inte mer. Det skriker i mig.
Ring om du behöver mig sa jag, och ni ringer varje dag. Jag försöker svara de killar jag träffat som fått avslag och nu inte vill leva mer, men det går inte. Telefonen kan bara ta emot ett samtal åt gången.
Lalaeman (”min bror” på språket dari), står det mitt namn på ditt lik i förvaret? Orden vi skrev med permanentpennor på våra armar för att alltid minnas varandra innan vi slets isär är borta nu. Men ni har lämnat spår i mig. En djup djup rispa.
Vi har sett Medborgarplatsens flimrande ljus ihop från nätterna i trapporna och famlat genom mörkret mellan ryggsäckar, sittunderlag och sovsäckar.
Så här ligger jag nu mellan fyra ensamkommande flyktingar på ett liggunderlag i regnet och hoppas att brevet med uppehållstillståndet ska komma och att jakten på dem ska sluta. Sönderstressade vädjar de tyst om att Sverige ska sluta ha en politik som påminner dem om kriget.
Solen går ner igen över Norra Bantorget, kullerstenarna under liggunderlaget bultar och jag sveper en filt runt mig innan blicken tomt seglar ut mot andra sidan muren.
Jag hoppas så, att solen fortsätter gå upp för alla människor som flytt.
If you believe I have the right to a life, come and sit with me.
Nora Axelsson Håkanson, ledamot och sekreterare (Fi) Storstockholm.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.