Sluta smutskasta Ali Elmi om ”rasregister”
Debattörerna: Kunskapsnivån om jämlikhetsdata är uselt låg i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-03-19
DEBATT. Miljöpartisten Leila Ali Elmi valdes in i riksdagen i höstas och har sedan dess utsatts för flera illvilliga drev. I helgen basunerade Expressen ut att Ali Elmi har uttalat sig positivt till jämlikhetsdata och att hon vill införa ”registrering” av ras.
Därefter har Ali Elmi utsatts för ett drev i bland annat Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet liksom i de högerradikala alternativmedierna och inte minst i sociala medier där jämförelser görs med både Nazi-Tyskland och den gamla svenska rasbiologin.
Jämlikhetsdata handlar dock inte om registrering överhuvudtaget och den pågående smutskastningskampanjen gentemot Ali Elmi och raljerandet över att jämlikhetsdata är detsamma som ”rasregistrering” är inget annat än ännu ett bevis på att kunskapsnivån om vad jämlikhetsdata innebär är uselt låg i landet.
Så vad är då jämlikhetsdata? De allra flesta av världens länder saknar ett folkbokföringsregister av svenskt snitt där alla invånare är registrerade utifrån juridiskt kön och kronologisk ålder och där det även finns uppgifter om tidigare eller nuvarande medborgarskap och födelseland.
I stället använder sig de allra flesta av alla länder på jorden av en metod som kallas jämlikhetsdata för att få fram den typ av statistik som behövs för respektive lands samhällssystem och bland annat gäller det siffror som handlar om olika diskrimineringsgrunder och om olika minoriteter.
Denna typ av data samlas in via enkäter och självsvarsformulär där invånarna i ett visst land, i en viss region eller i en viss stad ombeds uppge hur de själva identifierar sig frivilligt och anonymt utifrån exempelvis kön, funktionsnedsättning, sexuell läggning, språk och rastillhörighet.
De siffror som genereras kan inte spåras till en specifik individ och hela förfarandet kan liknas vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, informerat samtycke och frivillighet alltid ska gälla.
Det svenska folkbokföringsregistret är visserligen oöverträffbart vad gäller diskrimineringsgrunderna kön och ålder men de övriga fem diskrimineringsgrunderna könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och tillgänglighet samt sexuell läggning finns det inga siffror om överhuvudtaget och inte heller om de fem nationella minoriteterna.
Det innebär konkret att det just nu inte finns någon som helst statistik om hur invånarna med en viss typ av funktionsnedsättning klarar sig i arbetslivet, om hur homosexuellas eller transpersoners hälsa ser ut, om svenska muslimers inkomstnivå eller om afrosvenskars, romers eller samers arbetslöshetssiffror.
Utanför Sverige och inte minst bland överstatliga strukturer såsom i FN- och EU-sammanhang förordas jämlikhetsdata som en mer inkluderande och en mer etisk metod att generera statistik på jämfört med att utgå ifrån ett befolkningsregister där invånarna redan är registrerade och kategoriserade i förväg utan att de någonsin har tillfrågats om hur de själva identifierar sig.
Genom sitt medlemskap i FN och EU är Sverige även ålagt att praktisera jämlikhetsdata och både Genève och Bryssel kritiserar därför regelbundet Sverige för att sakna data och siffror om fem av de sju diskrimineringsgrunderna liksom om de fem nationella minoriteterna.
Hittills har dock Sverige vägrat att göra detta och även på regeringsnivå är kunskapen om vad jämlikhetsdata är obefintlig då utgångspunkten i svaren till FN och EU rutinmässigt utgår ifrån att det handlar om ”registrering” och vilket då inte stämmer.
Det duger helt enkelt inte längre att bara vara bäst i världen i lagarnas, attitydernas och retorikens värld vad gäller minoriteters skydd och rättigheter, antidiskrimineringsarbete och socialt jämlikhetsarbete samt främjande av mångfald och representation, deltagande och delaktighet och integration.
Det skydd och de rättigheter som de olika minoriteterna visserligen tillerkänns på pappret i Sverige är nämligen just nu fullständigt omöjliga att både uppfylla, mäta och kartlägga liksom att följa upp över tid med data och siffror.
Sverige är annars världsledande på statistik och inte minst gäller det statistik om kön och ålder men även om både socioekonomiska och regionala förhållanden tack vare folkbokföringsregistret och den statistik som genereras via detta register används i praktiken som underlag för det offentliga styrsystemet och för hela det svenska samhällsbygget.
Statistik betyder med andra ord mer i Sverige än i de allra flesta andra länder i världen för att försöka skapa ett så jämlikt samhälle som möjligt.
Den totala avsaknaden av statistik rörande de fem diskrimineringsgrunderna och de fem nationella minoriteterna gör att den generella jämlikhetspolitiken som gäller i Sverige och som syftar till att utjämna klyftor av alla de slag, liksom den övergripande antidiskrimineringspolitiken som främjar likabehandling och inkludering, just nu famlar i blindo.
Den riskerar därmed att i bästa fall bli ineffektiv och i värsta fall att till och med motverka sitt syfte.
José Altamirano, podden Tredje rummet
Tobias Hübinette, lektor och docent vid Karlstads universitet
Initiativtagare till ett upprop för Leila Ali Elmi och för införandet av jämlikhetsdata som skrivits under av 289 personer
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.