Skyldiga till tortyr går fria i Sverige
Debattören: Samtidigt klarar inte svensk vård att hjälpa tortyrens offer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-01-03
DEBATT. Tortyr är ett brott som finns i tre fjärdedelar av världens länder och drabbar hela samhällen, både där det utförts och i de länder där skadade flyktingar tas emot. Arbetet mot övergreppen är en gemensam angelägenhet i en globaliserad värld och länder som tar emot flyktingar behöver inse att tortyrskadebehandling är ett måste om överlevare ska kunna integreras.
Som stat har Sverige, sedan 1985, förbundit sig att motarbeta tortyr och stärka tortyrskadades rättigheter – ett åtagande vi alltför sällan hedrar. Mest allvarliga är de brister som finns inom sjukvården.
Historiskt sett har Sverige haft svårt att garantera att personer som riskerar att utsättas för tortyr om de utvisas ges asyl – vårt land tillhör de stater som kritiserats flest gånger av FN:s Committe Against Torture för att vår asylprocess inte ansett tortyröverlevare trovärdiga.
Vi kritiseras också för att vår lagstiftning är tandlös gentemot förövare. Under lång tid fanns tortyr inte ens omnämnt i svensk lagstiftning – först 2013 görs övergreppen straffbara i samband med lagstiftningen om krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten.
Likväl kvarstår viktiga delar av kritiken: Förövare som begått det internationella brottet under andra omständigheter än de som nämns i lagen från 2013 – säg en torterare från Irans fängelser – har fortfarande straffrihet här till skillnad från i många andra länder.
Den juridiska kritiserade passiviteten följs upp av att tortyrskadades rättigheter – att Sverige förbundit sig att hjälpa tortyroffren tillbaka till hälsa – inte heller förverkligas konsekvent.
Tortyröverlevare har rätt till medicinsk undersökning, dokumentation av sina skador, rehabilitering och stöd i sin strävan efter upprättelse.
Sammantaget utgör de rättigheterna grunden för att en person ska få korrekt och effektiv vård och rehabilitering, ha ett gott beslutsunderlag i asylprocessen och kunna hävda sin ställning som brottsoffer i en framtida rättegång i exempelvis Internationella brottsmålsdomstolen.
I dag är varken den somatiska vården eller psykiatrin tränad i att arbeta med konsekvenser av tortyr.
Gamla skador och dess smärtkonsekvenser, såväl som psykologiska reaktioner som posttraumatisk stress (PTSD), identifieras och behandlas alltför sällan. Specialistkompetens är mycket ovanlig, när det gäller somatiska undersökningar och adekvat dokumentation nästintill obefintlig.
Bristen på medicinska undersökning innebär att tortyröverlevare riskerar att få fel diagnoser och fel insatser och därmed tvingas leva med smärta under resten av livet – något som är torterarens avsikt, men inte bör vara acceptabelt i stater som ratificerat tortyrkonventionen till skydd för överlevande brottsoffer.
Sverige saknar i dag ett fungerande och integrerat psykiatriskt och somatiskt vårdförlopp för tortyrskadade. Tillgången till specialiserad vård för krigs- och tortyröverlevare i Sverige ytterst är ett statligt ansvar.
För att leva upp till det vi förbundit till i arbetet för de mänskliga rättigheterna bör svenska staten tillskjuta ekonomiska resurser öronmärkta för denna grupp, bland annat till kommuner och landstinget där det saknas kunskap om trauma- och tortyrerfarenheter och dess konsekvenser.
Regeringen bör tillsätta en nationell samordnare för att säkerställa att medel fördelas och att kunskap sprids inom alla de berörda statliga och kommunala verksamheterna, inte minst landstingen där det exempelvis finns alltför få specialistmottagningar för traumatiserade flyktingar.
Ett nationellt kunskapscentrum som samlar och bidrar till forskning kring patientpopulationen, i kombination med klinisk verksamhet och erbjudande om tortyrskadedokumentation av internationell standard måste upprättas.
Inspiration kan hämtas exempelvis från det danska motsvarande centret i Köpenhamn, Dignity, som länge bedrivit en imponerande verksamhet – en verklig förebild för ökat kunskapsläge. Sverige, som genom åren gett fristad till betydligt fler flyktingar, har en unik möjlighet att bidra till den internationella forskningen.
För tortyröverlevare med posttraumatisk stress, med självmordstankar, ångestattacker, konstanta sömnproblem, smärta, koncentrationssvårigheter och flashbacks blir det ofta oöverstigligt svårt att minnas, att ta in nya fakta och kunskaper, att lära sig ett nytt språk och att fungera i vardagslivet eller i familjen.
Forskningen visar att exil- och migrationsrelaterade faktorer, framför allt kvaliteten på integrationsprocessen, är avgörande för om posttraumatisk stress utvecklas och hur svåra symptomen i så fall blir.
Att tidigt ge tillgång till vård och behandling är en rättighet som minskar individens lidande och är grundläggande för en ansvarstagande integrationspolitik. Tillgång till vård förebygger många samhällsutmaningar så som utanförskap, långtidssjukskrivning, psykisk ohälsa och självmedicinering i form av droger och kriminalitet.
PTSD och smärta medför ofta isolering och funktionsnedsättning och medför stora kostnader för samhället på lång sikt. Traumatisering riskerar också att gå i arv från föräldrar till barn, så kallad andragenerationstraumatisering, och därmed ha omfattande långtidspåverkan. Hur den enskilda patienten möts och behandlas påverkar långt med än bara henne.
Tortyrens efterverkningar är svåra att bota och behandla både på individnivå och i samhällskroppen, men med samlad kompetens och såväl psykiatrisk som somatisk behandling och gott socialt stöd är det möjlighet att göra det som svenska staten lovat i tortyrkonventionen – att hjälpa tortyröverlevare tillbaka till hälsa.
För att det löftet ska hedras krävs dock en rejäl ambitionshöjning från regering, landsting och kommuners sida.
Salah Haghgo, föreläsare, coach och PTSD-ambassadör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.